Idag är en älskvärd dimmig dag. Husen, bilarna, marken, träden - ja, allt verkar så långt bort. Glasögonbågen skaver in i huden bakom mitt högra öra som om ett stort gult blåmärke spred sig därifrån likt en oönskad vattenläcka i ett golv. Jag har varit ute och gått genom skogen för att liksom ta mig ut, på andra sidan, kan man säga. Tätt packeterad i luva på luva och jacka i jacka stannar värmen i mig, hastigt cirkulerande - pulserar ur mig, tränger sig fram genom porerna. Jag är plötsligt alldeles klibbig vid tinningarna och det tidigare flygande håret slickar sig nu fast i mitt ansikte. Min jacka luktar redan illa av dimmfukt och svett. Jag kan inte se det runtom kring mig - enbart förnimma det - men säkerligen har jag gått här förr. Dimman suddar ut allt som rör sig och mina fotspår som förr går natt frös fast i tjälen verkar nu ha tinat till en otydlig lermoja. Jag går hem
Jag vaknar upp i min säng. Bredvid mig och under mig ligger pennor, färger och skrynkliga stora pappersark - jag ser att den bruna färgtuben har spruckit och påslakanet är helt brunfläckigt. Funderar över vilken dag det kan vara, tänker noga efter, onsdag? Ett par majestätiska grävlingar ute på fältet dyker upp som en minnesbild för mig - det var idag jag såg dem, ute, i dimman, det är alltså bara tisdag idag. Och det har varit en älskvärd dimmig dag. När jag reser mig ur min överbelamrade säng ligger sladdar och kuddar slumpmässigt spridda över golvet, som är isande kallt. Jag har kläder på mig men inga strumpor. Skyndar mig över till garderoben, där jag upptäcker att mina kläder saknas. Förvirrat besvär jag min tankspriddhet, tänker "tvättstuga" och undrar hur många dagar jag ockuperat torkskåpet egentligen. Stoppar ner mina kalla bitar till fötter i stövelskaften till mina skor, små stenar har liksom malt ner ena klacken till obefintlighet, och känslan av barfota fötter direkt mot det unkna innanmätet av skorna får mig att grimasera.
Inne i tvättstugan står ett par storväxta och gräsligt fula kvinnor. De är två meter långa och nästan lika breda. De vänder sig om och stirrar surt på mig när jag kommer in. Deras arga energi överrumplar mig något men jag fortsätter in och försöker ignorera deras påträngande närvaro. När jag öppnar torkskåpet för att äntligen ta ut mina vältorkade kläder hänger endast ett par överdimensionerade rosa spetsunderkläder där i. De måste tillhöra kvinnan bredvid mig som nu stirrar, om möjligt, ännu surare på mig. Jag smäller igen skåpet fort, vänder mig om och ser en hög av kläder på golvet som måste vara mina, samlar hop dem i min famn så snabbt jag bara kan och springer ut och tillbaka in i lägenheten. Kläderna får ligga på farstugolvet.
Dygnet är slut och jag börjar bli trött. Sätter mig på toalettstolen och sitter fint den stund det tar. Medan jag sitter där får jag syn på två blåmärken på mitt högra lår. Hur har de hamnat där? undrar jag och upptäcker något ännu mer spännande på yttre sidan av mitt vänstra lår - skorpan av ett långt rivsår. Jag kommer fram till att det måste vara jag själv som tillfogat mig denna defekt, råkat riva hål på huden medan jag kliat mig, det har ju hänt förut. Med mina pillriga och kliiga fingrar pillrar jag bort några av skorporna på det avlånga rivsåret - någon bättre och mer tillfredställande syssla har jag inte till hands. Framför spegeln tvättar jag sedan långsamt rent mitt ansikte - gnuggar och torkar hårt, klämmer ut någon ful och mörk liten pormask, kanske mellan ögonbrynen, och borstar sedan ut alla tovor i mitt hår. Väl ute ur badrummet ser jag att mina fingrar och mitt vänstra lår är täckta av ljusrött blod. Det strömmar ur det upprivna såret. Ett plåster senare lugnar sprickan i huden ner sig, och låret trivs med sin nya assecoar. Jag släcker lampan och somnar
Jag går åter igen genom skogen, men denna gång stigen baklänges. Att ta sig genom, ut på andra sidan, fast andra sidan först, egentligen. Allt visar sig på nytt - och olikt alla andra gånger lägger jag märke till de svarta, våta, kala träden, det gula, höga gräset och svarta, vissna växter som blandar sig däri emellan. Egentligen är det här en akvarellmålning, och inte världen. Jag börjar springa, som för att fly från kylan i mina fingerspetsar, men allt tar plötsligt emot då ett hemskt kraftigt håll attackerar mig innanför de nedersta revbenen. Det är så långt kvar hem som det kan vara - för att avleda smärtan fokuserar jag på stötarna mina knäleder tar för varje stort och hastigt kliv i denna marsch. Tack och lov det hjälper, tack hjälp lov och bock, fortsätter så dubbelvikt.
Nu har jag varit i dimman i två dygn och ännu inte riktigt vaknat upp. Som i en illusion av att ta sig ur det här vältrar jag mig i ytlig, kommersiell glans - en skenaktig lyx. Något som glänser och skimrar, men egentligen är världen grå och så regnar det idag.
Luften idag är särskilt hård, kall, tar i sin besittning hela min kropp och bitar tag i mina lemmar. Men det gör inte så ont - att äntligen få vakna och leva igen om så bara för en stund.