18.4.17

ratbatsnake

RAT BAT SNAKE



Hyddan.

En tid före reformationen, i den stora, otäcka, dunkla och magiska världen, levde och verkade en mängd människor, djur och andra väsen. Mitt i totaliteten av denna tidsrymd fanns en mö som bodde i ett hus i utkanten av ett lantligt samhälle, på en geografisk punkt med långa årstider och skiftad väderlek. Det var en okomplicerad person, stadigt förankrad i den materiella världen och i den för tiden typiska anda som fanns till buds. Där fanns även icke desto mindre drömlika kvaliteter hos henne— såsom hennes outsinliga kärlek till stjärnorna. Denna kom till henne som utom hennes kontroll och radierade kraftfullt ut ur bröst och hjärta då hon blickade ut över fälten om natten. Hon var kort till växten, varken slank eller till hullet. Hennes hår var inte mörkt men en kunde inte heller beteckna det som särskilt ljust. Hennes tänder var sneda och lite glesa, men vandrade på något underligt sätt ändå liksom över varandra, där som de satt fast i köttet inuti munnen, gömda bakom ett par grålila, snörpta och förslutna läppar. Genom denna trånga men fladdriga vägg pressades hennes söta och lite rostiga andan, in och ut, in och ut, hela dagen. Hela natten likaså. Färgen på hennes ögon var även den svår att förtälja, då hennes blick allt som oftast var riktad ned mot plattorna och bräderna av husets alla golv. Under kvällarnas dova sken sågs hon blicka upp, och förtrollat drog hon då in det magiska glittret ur varje stjärnklar himmel genom sina perfekt rundade, svarta pupiller. På byn ansedd var hon inte någon direkt nämnvärd person och tilldrog sig ytterst sällan abrovinkartade överraskningar. Trots att hon ej ansågs långrandig eller grå, så fanns där ändå något vagt otilltalande hos henne— det var i vart fall den gängse uppfattningen hos det folk som bodde i trakten och passerade förbi i hennes levnadsomlopp. Som barn var hon mycket beskedlig och övades sedan tidig ålder upp i att sitta still, stå still, ligga still och inte säga många dugg, endast tiga knyst, vara tyst utan tillstymmelse till självömkan. Denna fostran var inte lätt, men den var rätt. Hon respekterade sina föräldrar, farföräldrar och förfäder och höll inga agg gentemot dem. Det var vad hennes egna tankar och tro föranledde henne till.
Sedan många år tillbaka levde hon i huset med sin man— en man med fast karaktär och frånvänd blick. Han var på resande fot för att tjäna deras levernes bröd. Trots att han hade kommit överens om att älska denna kvinna för en evighets tid och självmant och villigt fattat detta beslut, så verkade han aldrig göra just detta. Aldrig någonsin under de dagar som seglade förbi, alltmedan de levde sitt rymliga liv och förde logistik tillsammans i sitt arrenderade hus. Den låga kvoten av passion till trots, behövde mannen ej oroa sig för misslynne eller vantrivsel, då de diverse tjänsteresorna låg honom mycket väl i fatet och fick honom förhållandevis balanserat ställd i sin resning. Dels kunde han använda dessa som svepande eufemismer för att glädja sin maka— att ombesörja, stå som ansvarsfull och duktig, det är då sannerligen inte dåligt för en karl— om ens fåtalet män kunde med att uppnå detta. Dessutom roade det honom något kolossalt att få resa geografiskt vida omkring. Dessa resor, de var ett nödgat utlopp för en man med så livlig och världslig karaktär som honom själv. Denne man älskade att rikta sin energi uti de värdsliga tingen och i snacket som går kring gärdet och i fjärran och i de senaste apparaturer och föremål som kom med de last som tidsmellan körde genom bygden. Som allra bäst mådde han då han fick möjlighet att ta tillvara på och tillskansa sig praktisk information om allehanda teknikaliteter och diverse politiska progressioner. Det var vad en man var satt här på jorden till! Om han för det mesta visade mycket litet intresse åt sin käresta och ögnade henne föga uppmärksamhet emedan deras vardagliga bestyr fortlöpte sida vid sida de perioder han var hemmastad, så fanns där också tillfällen då han verkligen kunde hålla låda. Om han gjorde just detta, så var det för att befästa hennes godtrogna övertygelse kring dessa sanna anmärkningar om mannens verkliga ändamål och mening här på jorden.  
Huset de levde i bestod av tre våningar då vind och källare var medräknade. Det var just lagom stort för två människor och ett tjog andra varelser— såsom de småkryp, råttor, fladdermusfamiljen och de dussin husspindlar som där höll huse. Vid äntrande av huset möttes en av ett trångt utrymme— ett tamburliknande gemak med just rätt antal krokar och hängare för allt det de kunde behöva fatta tag i på väg ut genom olika säsonger av väderlek. Inte färre än tre små mattor låg omlott på varandra ovanpå golvet och utgjorde en smuts-och-väta-fångande triad. Den första mattan som en klev på från ytterdörren sett var en flätad väv utav tjockt hampasnöre och hade till uppgift att vara förste såll— den som drog till sig de mest akuta bitarna av smuts eller snö. Den andra mattan var en gammal och smutsig tygtrasa, som mer eller mindre konstant var våt. Den var svampliknande till sin karaktär och sög i sig den blöta sörjan som följde med undersidorna av människornas skor. Den tredje mattan hade mer struktur än sina tidigare gelikar, då den var utav ett tjockt och hårt material med ett drakfjällsliknande mönster; vilket, förutom den estetiska fröjd detta mönster skänkte, också hade som funktion att fånga upp de mindre grusen och dropparna ur kängornas ofta så vanskliga yttersulor. 
Mön vilade sina ögon på denna kedja av mattor otaliga gånger per dag utförandes sin hushållsrutin eller engagerad i annan aktivitet som omfattade antingen ett lämnande eller återkommande till huset. Den var hennes Hälsare, Välkomnare, och hennes Farvältagare. Utan den skulle ett golv fläckat av smuts och regn ha stirrat blankt upp mot det kala taket istället och det skulle varken hälsa ordentligt, ej heller utstråla några hastiga adjön. Ja, det skulle egentligen ha ändrat hela husets atmosfär markant, tänkte hon. Det hade också eventuellt kunnat utgöra en halkrisk lågo mattorna inte där, ack vad det hade kunnat föranleda många dagliga små missöden och olyckor. Så fortskred hennes tankar om bara få av de möjliga elakartade följdeffekter som kunde uppstå när ett vestibulgolv låg naket i farstun. 
Ovanför kapprockskrokarna vilade ett par hemvävda textiltavlor från varsin trådögla utipå ett par tunna järnspikar, omsorgsfullt penetrerade in i den rötna väggen; på dessa stod broderat: ’O beata solitudo’ och så på den andra en figurativ ljuslykta omgärdat av blått blomster. Ordmålet hade gubben plockat med sig hem en kväll efter att ha slagit sig i lag med en liten grupp tillresta estländare. De var skolade, minsann! hade gubben berättat och så dragit fram ett litet pappersark ur byxlivet— O, beata Solitudo! stod där och sen satt där bredvid ett kluddigt, litet ’L’ och några krumelurer utsmetade av gubbens ljumsksvett som inte gick att känna igen som etablerade symboler.
- Det var fint skrivet, hade mön sagt. Sen bar hon med sig orden i sitt inre ett par dagar, kanske lite mer än en vecka, innan hon bestämde sig för att sprätta upp och vira om tråden från ett tidigare broderi, det med ljuslyktan. Denna hade hennes fars moder en gång sytt. Där hade stått något ovanför ljuslyktan, men det var redan för vagt i hennes medvetande för att kunna minnas. Alldeles säkert något som pastorn predikat i sockenbyggnaden för Helgonsmäss. Nu fick ljuslyktan lysa upp någonting vackert skrivet i latin, de skolades och lärkunnigas språk istället, och det ingjöt deras hem en viss flärd och fräschör, tyckte såväl mön som karln. Men Gudskelov, var hon fortfarande en from mässbesökare och hade ingenting emot varken biskopar eller biblar. Denna gamla text om människor berör alla, även de nutida människorna, brukade hon tänka. Den är skriven utav gudomlig hand, riden utan tidens tand, skriden fram över kung och fosterland, striden för utav mången man. Ock syftar den till att samla samma gamla svar, till frågorna som ännu och för evigt finns kvar. Ge till den som inget annat har, men sluten för den som vill ha och enkom tar. Den är skriven på vers och rad, om Jesus födelsestad, och om hur Moses tar sitt första bad— den är skriven på silkeslena tunna pappersblad. Så gick hon runt och rimmade stumt men ikoniskt i sitt eget huvud dagarna närmast efter mäss, då det sannerligen fortfarande var begeistrande. Men eftersom hennes man gnetade på henne så om den yttre världen och alla de nymodiga ting som fanns överallt annars vida omkring var hon inte säker på hur stadig denna tro kunde förbli, åtminstone i dess husliga manifestationer. 
I bygden var färre fromma och ädla, samtidigt som allt fler vände en mer militant sida till. Dessa förändringar var svårnavigerade och inte lätta att ta sig till. Hon ville enligt första prioriteringsordning inte bråka med sin karl mer än nödvändigt, det vore inte lönt. Hon var emellertid även led på all skrämsel och att bli uppskakad av alla dessa utsagor om hin håle, Satan, som kom från sockenhåll. En rysligare gestalt hade de inte kunnat hitta på, nåväl förstås… kanske hade någon kunnat det, men hon själv kunde inte förstå hur de bar sig åt då de fabulerade dylika rysligheter. Vad om vi inte skulle läsa och berätta om alla dessa häxor, troll, djävlar, trollkarlar, giriga kungar, olycksbådande korpar, snålt byfolk och förtrollade odjur; skulle de ändå frammanas en månljusnatt? I en fladdrig vind bakom en skugga kanske. Är det för att vi verkligen kan ana månens baksida, eller hur blir dessa förmanande spöken till? Vem har sett djävulen i sin älskades ansikte och vem är rädd för att lägga sin kropp i den becksvarta sjön på en månfri natt? Hur många grät den där kvällen runt den allra första lägerelden? Hur många såg sig över axeln och hur många började gå hem med en näve grus i handen, skallrande i tanden? Mön rusar runt i stugan och i tankarna sina, när erinran om den där Satan slår till. 
Efter att ha gått igenom tamburen kom en sedan in i ett hallrum, vilket till höger ledde in i köket, till vänster in i sovkammaren och rakt fram in i ett allrum. Husets hjärta och ryggrad utgjorde den öppna spisen i allrummet. Elden, som hon var vinternatts kväll gjorde upp däri, var det pumpande hjärta som gav liv och värme till hela huset. Skorstenen, som ledde ut den giftiga röken denna varma värme gav upphov till, var de lungor som renade och bar husets andetag och andedräkt; ett trångt, mörkt och sotigt struphuvud bärandes smolk men öppet och mottagligt för ljus. Allrummet var sparsamt inrett, de långsmala träplankorna som låg till golv hade ett tämligen lättsamt jobb. Där inne stod inga stora otympliga möbler. Där fanns ett näpet golvur, ett mindre bord på vilket ett etui för brevark och bläck låg, och så huvudstycket; en hög byrå med en rund spegel ovanpå.
Kvinnan gick över plankorna i sitt kök, intill fönstret och strök längs med kanten av glasrutan med sina fingrar för att håva in ett spindelnät, nyvävt och glittrande. Hon skrapade sedan rent de fat som stod kvar på bordet, avlägsnade överblivna matrester från gårdagen. Det var en dag av milt varande. Ingenting behövde vara skyndsamt en dag som denna. Då allt var åtgärdat och ordnat såsom det var ämnat såg hon sig omkring för att se, vad helst av allt hon nu kunde vara driftig nog att gå i bestyr med. Hon beslöt att borsta av sin mans skor. När en skulle ge sig an med att knyta affärer och gå i manken för goda handelsutbyten var skorna nog minsann det allra viktigaste att stå på— så mycket förstod och visste hon om den stora världen. När det kom till hennes mans göromål tycktes hennes tankar alltid gestaltas klara som isfraktaler, som ett slags akuta gnister. Hon hade själv kunnat föra sig värdigt som en man dagdrömde och tänkte hon ofta på. Hon gick in i allrummet, fram till den byrå varpå den runda spegeln stod. I den nedersta lådan låg en grov tygtrasa, fuktad med en finsk eterolja som gubben förhalat sig till utav en suput inne på byhuset för sju år sedan. Hon var tvungen att gräva runt och maka på de andra stuvbitarna och bråtet som låg däri för att få fatt i den. Den fuktade tygtrasans doft var oerhört unken samtidigt som den var prunkande till sin karaktär; vid första pust stack den till i ens näsborrar. Alltmedan det idoga gnolandet och putsandet hade sin gång transformerade hennes skickliga handrörelser den unkna doften— så att den kom att vina runt i huset, virvlig som en lättsam gast. Den satte sig i luftpartiklarna i husets rymd som en mörk bas av tallkåda och våt moss. Fast om en satte tygbiten rakt för truten så svimmade en nästan omedelbart av. Det var en verkligt magisk process, att något som förblev så kompakt starkt också kunde sprida sig så lättsamt och på egen hand fylla ett helt hus med alla dess skrymslen. 
På långsamma och milda dagar, liksom denna sensommardag, då hon hade gott om tid att ta in och granska tingen i sitt hem, samt filosofera över passerade skeenden i sitt liv, kunde det ske att hon tryckte den fuktiga trasan över näsa och mun innan hon drog ett djupt andetag. Hon slöt ögonen och såg en spegling av sin älskade stjärnhimmel strömma förbi för insidan av ögonlocken och virvla runt, den var fylld av allehanda märkvärdiga färger. Hon kvävdes nästan av ångan, kväljdes utav vånda och kände sig samtidigt som förförd av dess påträngande unkenhet och vässa. Så satt hon på en stol, med ögonlocken flimrandes, ena gipan fuktad av dreggel och kjoltyget smutsat av de ohyggliga herrskapsskorna, då mannen kom hem från sin skogstur med närmsta grannkarlen oväntat tidigt. 
- Jösses och Deus, din skitiga sugga, vad gör du med putsduken! skrek han åt sin fru då han fick se hur hon satt och kved, och nästpå vätte ut på deras innerhallsgolv. Han klampade in, lyfte indignerat av henne skorna som låg välta i hennes knä och ställde tillbaka dem ut på sin plats i tamburen. 
- Borsta av dig. Och sätt på dig ett huckle, för Guds skull, så en tål se dig och vistas i samma hus! 
Han molade uppför trappen och in i sin arbetsvrå där han samlade sina texter och och apparaturer. Han kunde inte läsa men ville trots det göra sig förståndig över varendaste ting han hittills kommit över. Så satt han krökt i fokuserad arbetsställning över några utav sina senaste fynd, då ett långvarigt tjut genljöd och ekade runtom huvudet på honom och fyllde vinden med ett högfrekvent ih-iihh-ihhh-ih-ihh-hiihh-iiih-ihhh-iiih-ihhh. Det var ungarna i fladdermus-familjen som höll till på deras vind. De var just i tillväxtperiod och höll på att växa så att fogarna rämnade och de skrek ihärdigt efter mer mat. Han ville inte veta av ljudet, då han var i ett sådant totalt tillstånd av koncentrationsambition, så han låtsades först om att han inte hörde detta konstanta malartade tjut. Det var till sin dignitet dock ett sådant pass kolossalt och oerhört oljud att det blankt inte gick att ignorera. Denna anspänning fick honom så att falla i vredesmod. 
Efter den kvällen gick mön och lade sig att sova i en vrå i källaren. Öm och sargad, blåslagen och mör. Den milda dagen var över och kvällen vart inte blid. Vanligtvis gick hon ut att gå över fälten och glittra in ögonen en stund under sorgesamma och ensamma stunder då livet kändes tungt, som nu. Mörker, o mörker, sönderkysst. Hur det lindrar många sår och läker en inifrån med varsamhet. Men inte nu. För hon kunde inte gå. Många sår. Den frånvända mannen lade hand på henne, men även fot och nyputsad känga. Putsduken tryckte han djupt ned in i hennes svalg och avsvimmad fick hon smaka på ett uppdämt behov av utagerat vredesmod. Mörker, o mörker, söndrad, ovisst. Hon vågar inte sova. Golvet är för kallt och omänskligt. Rummet är för rått och mörkt. Hon hör arga fötter dunsa i taket, han går över deras sovrumsgolv, och har rätten till nattsömn och säng. Och hon hör små tassar krafsa, henne nära intill. Hon måste vaka över sin egen skuldra, skriva sina egna rättigheter, om så blott i tysta tankar, ikväll. Hon ligger med det ömma, bultande huvudet ovanpå en gammal säckväv, och spjärnar upp ena knät mot den fuktiga väggen. Svanskotan måste hon lyfta upp, lite snett diagonalt, för att inte lamslås av smärtan totalt. Första kontakten hon haft med sin man på månader var en våldsam knuff, en häftig frontalkollision, då han kom farandes över bräderna från oväntat håll, just som hon tyckte att hon stod och höll koll. 
Det var strax efter vargtimmens slut nu och sliten tänkte hon tankar om meningen med livet, och livslogistikens beskaffenhet, och hur dessa till synes blockerar varandra. Att leva detta liv är att sluta tro på sina drömmar, eller inte ha några alls, ledde hennes tankar henne fram till. En människa blir som besatt av tanken på acceptans och bekräftelse och det tränger gärna undan andra, möjligen mer legitima känslor, så som känslan för rimlighet och förnuft. Och när den blivit herre och styr med järngrepp utöver hem och fosterland? Alla tröttsamma, gnetande gummor i sockenmäss och på bysamlingen. Deras blickar och idisslande, och sura illvilliga miner och munnar är den enda energi som någonsin vädras åt var och ens håll. De påminner om oroliga gårdstomtar från förr, vilka en inte har särskilt god lust att behaga, men som en ändå måste— för mödan vore än värre gjorde en det ej.
- Kanske är detta bara trötta tankar men jag kan inte vara som de andra möhäerna. Det här går inte. Ikväll har karlen slagit mig alldeles förfärligt blodig och blå. Han tror att jag inte alls är kapabel till att förstå. Tissel, tassel, gör si och så. Ta hand om det. Säg inte så. Gör ingenting alls och säg ingenting alls. Sitt still, vänta. Sluta sura, och var lite glad, fast sluta smila, det är inte bra. Jag vill mer, lära mig allt, känna mig stolt, jag vill inte bära barn till livet där de i allt måste vara precis som di andra förväntar sig och sedan ha det som mig, och bli som jag. O, Gud, du store heliga, visa mig hur jag kan leva mer stolt och klokt, och visa mig hur jag kan lära mig att älska en sådan urbota gemen sak till man. …Nej, förlåt, jag talar visst utanför mun, jag orkar inte ens sluta läpparna mera. Jag menar, ödmjukast, att be hur jag kan lära mig att bättre älska min ärevördigaste man. Hm, o ja, just så… Jag väntar på din helige ande. Amen.
Det kändes henne som låg hon i en grav, bortglömd och undangömd, i ett hus av döda för de döda. När tankefödan sinat, och hon intet annat kunde än att bara vara där som ett legato flak, skeppsbrutet vrak, där ensamt ligga—  jo, förstås, hon kunde även blinka, nysa, och ana larven som kröp där på andra sidan husfasaden, ute i jorden, den svala, kalla och mörka. Sedan lekte hon död i sin tristess och leda. Denna lek lättade sinnet om ens bara med så lite, och äntligen kunde hon slockna och falla i djup, sömnig dimma.



Ljusbäraren.

Hon föll djupare i sömn— simmade under mossa, träsk, gräs och sjönk sakta. Detta dyk tvättade ansikte, skinn, bulor och blemmor. Hon vaknade upp från denna dröm, som ny, och föll sedan rakt in i nästa. Det var varmt och solen hängde över hennes stela axlar som ett varmt piskande överhängande täcke, hon tycktes tryckas närmare mot jorden allt medan allt mer salt vätska pressades ut ur loberna och formade porlande, randiga strilar utmed hennes hud. Hon ville inte ha på sig sina kläder i denna hetta alltså satt hon med bara knän rakt ner på den torra, skrovliga jordytan. Det rispade i huden vid varje hastig rörelse i sidled hon gjorde, för att sträcka sig efter nästa gräsliga tova och rycka upp den med rötterna i följe med sina ilskna hugg. Ibland penetrerade vassa högväxta grässtrån huden och stack små hål, där blodet fick lov att lysa och skina ilsket rött. Solen hittade genast in i dessa småhåligheter och brände färgen brun och hudkanten till fult lila. Så höll hon på i sitt svettiga ryckande när någonting isande kallt for henne genom kroppen. Stod där någon bakom och iakttog? Hon stelnade till, handleden blev långsamt still och lossade sitt kalla grepp. Varsamt och försiktigt, nästan ömt, lade hon ner den illa tilltygade ogräsroten på den varma jordytan innan hon sakta hävde sig upp, borstade av sig lite damm, smetade ut några bloddroppar på sina ben och vände sig om med en kupad hand över sina ögon som skydd för solen. Ändå slogs hon av ett så starkt motljus att hon endast kunde skönja en vågig gestalt— hettan fick liksom den främmande kroppens konturer att hoppa runt i en lustig soldans. Hon väntade på ett ljud, en förklaring, en signal, men skepnaden stod där still och förnöjt tyst i sin vågiga form. 
- Ja, ursäkta? Vad kan jag hjälpa till med? sade hon med stark röst utan att tveka. - Vem är ni? Vad är det ni vill? fortsatte hon när där inget svar kom. 
Drömmen avtog och hon hann inte mer än att slå upp ögonen förrän en gestalt stod där mitt framför henne i vrån. Två stycken nattfjärilar satt lugnt på hennes kropp och hävde sina vingar i takt med hennes egna andetag. En brunaktig mal på hennes upphöjda knä och en silvergrå mitt på magen. Sakta vajade de sina vingar; ihop, isär, isär, ihop, ihop, isär och med vart vingslag tycktes källarrummet stegras ut ur dunklet och fyllas med en bit mer ljus. Efter ett tag av fjärilarnas vingars slag och hennes egna, som det nu stod henne klart, fortfarande slitna och svaga andetag, kastades ljuset runt i rummet tills väggarna var näst intill vita. Hon hörde ett högt surrande i väggarna. Ljuset blev snart så skarpt att det stack brännande vitt i hennes ögon. Musklerna bakom ögonbrynen spändes och drogs samman, de sträcktes ända bak till nacken där denna statiska kamp bildade hårda knutar och hon kände huvudvärken stegras i vibrationerna till följd av musklernas dragkamp och spänning. 
- Bara ljuskänslig eller är ni kanske helt mörbultad, frun? hördes en röst. Hon hade redan hunnit glömma av att det där stod någon mitt framför henne, då hennes ögonlock fortfarande var mycket grumliga och tunga. De blinkade till liv av denna distinkta röst, som nu tycktes eka i rummet med en klang som var märkligt dov. Rösten lät däremot överraskande bekant och hela situationen kändes overkligt naturlig. 
 - Din huvudvärk surrar hela vägen ut till åkerfältet idag… inte för att det är någon större skillnad på att sky ljuset eller kasta sig rakt in i elden; resultat och plågan blir ofta densamma! 
Gestalten smackade irriterat och fnissade sedan, om vartannat. Han började ljudlöst gestikulera något med armarna innan han tog till orda igen. 
- Se bara här! Här ligger du vämjelig på golvet, men ändå är du glad och lycklig åt att få vara tillsammans med dina nya bevingade vänner. Kasta ett ben åt hunden, eller slå honom spak; bägge handlingar landar egentligen i samma sak! Den hunden kommer då alltid åter till herren sin! 
Han fortsatte sin harang av menlösa ordmål och avslutade varje med ett kort skratt som for ut genom överläppen på ett ”f-s”-ljud. Med rockärmen torkade han skyndsamt av överläppen som med detta skratt blivit en bit för fuktad. Hans ögon kvittrade runt med blicken och tycktes skifta i färg— från mörkaste svart till skiraste isblå och tillbaka igen. Han var mäktigt vacker, tyckte mön, som nu hunnit vakna till och generat började maka omkring på sig, som för att sätta sig upp med bästa sidan till. Hon rodnade blygt och satte blicken åter ned i golvet.
- Nej, gör er inte liten till, lilla männska. Nu när ni äntligen har en så förnäm gäst här i ert präktiga hus. Seså, eller tänkte du ligga kvar där hela dagen? Jaså!
Han kliade sig i skägget, fast; hon var osäker på om det verkligen var ett skägg— det såg också ut att vara en mörk skugga som låg från öra till öra under munnen och beklädde hans ansikte likt en böljande sjal. Sedan hojtade han rakt ut:
- Jag skulle vilja föreslå dig en finare syssla. Förresten, vi väntar med det, vi kan väl börja med att höra på Era angelägenheter, snälla söta fina rara? Ni som kallat mig hit. Vad behöver ni allra mest hjälp med? En ny kappa? Tappat näsan? Kanske en kall dusch följt av en frisk åderlåtning? Nej, låt mig gissa; ni önskar ett färskt bröd, vilket ju mer ni äter av det blir mer därtill, återproducerar sig i fyrfaldigt led. Jag vet! Att aldrig mer gå hungrig? Har jag rätt? Var det det? 
Hon slog ned ögonen än mer tillsammans med en tung suck. Figuren förstod att hon inte fick lust till att svara honom ännu och fortsatte således: 
- Kanske lider ni av den där ohyggliga karlen som bor här i ert hus? Han är dock inte den enda ohyggliga stackare i själaväg här i denna huskroppen, ska ni veta. Och även om ni självt är en vämjelig en, såsom vi just har rett ut, så syftar jag nu faktiskt inte till er. Här är många själar som dundrar, plundrar, och lever rövare till. Förresten ska ni inte bry ert huvud så mycket kring den där sloken; på den dag då din sanne Herre befriar dig från ditt lidande och från den hårda lott som kommit dig an så ska du vända dig mot den högste kufen av Babylon och skrika: ’Å jisses, nu har förtryckaren tryckts dit! Hans tid av tyranni och raseri är över!’. Ja, nåt åt det hållet i vart fall. Jag minns inte så noga. Men visst känns luften lite trevligare att andas in nu? Ni kanske märker att här inte längre osar gnagarexkrement fullt lika mycket längre som när ni lade ert ömma huvud ner att leka död? Jojjemän, jag tyckte nog det kunde vädras ut lite.
Hon spetsade sina öron. Hur kunde han veta vad som pågått i hennes trötta inre igår kväll? Att leken med tanken kring döden föll rakt ur hans mun fick henne att häpna. Var han ett sändebud från hennes goda Gud? Här var faktiskt så onaturligt ljust och fullkomligt väldoftande att hon rönte det som en änglalik gestalt och uppenbarelse inför henne. 
- Vem är ni? Har han sänt Er hit att rädda mig? frågade hon med rasplig och rar stämma. 
- Hör på, unga fru. Jag ska nu föreslå dig det som jag tidigare nämnde att jag ville föreslå dig. Men dessförinnan rekommenderar jag att vi prompt hoppar över presentationen av vem jag är och vartifrån jag kommer. Den fråga vilken vi ska fästa oss vid och fundera litet mer utöver nu är på varthän ni vill gå?
Denna fråga rungade alldeles svindlande i hennes öron— orden föll långsamt ut i rummet med djup betoning på varenda stavelse. Det höga surrande ljudet i källarväggarna lät nu kvidande och transformerades sedan in i ett högt och tungt tjut. Gästen framför henne började te sig lös och ledig i sin gestalt och hans ögon blev plötsligt ormlika— de stirrade kalt rakt igenom henne och hon kände att de kunde se allt: hennes tankar, hennes förtäckta tankar, hennes tidigare tankar, hennes puls, hennes oro, hennes hjärta och alla andras likaså. Över hans huvud steg sakta som en puffig, ljus och doftlös violett rök upp i en virvlande dans. Från att ha omtöcknats av vad som kändes som en permafrost under natten var det nu också varmt där inne hos dem i källarskrubben. Hon svettades runt munnen och med de salta stänk som gled in genom hennes gipar kände hon en plötslig och djup törst. 
Hon ville tacka honom på artigt vis för hans visit och försökte svara att det var om just detta hon önskade tala, men hennes stämma var alltför torr, och hon väste ljudlöst till svar. Hon förstärkte emellertid sitt svar med en nick och lyfte kort sin blick för att möta den ormlikes, men slog bort den fort för att undvika att trollbindas helt. 
- Alltså, ni har förstått att ni kan lita på mig, svarade han kort. 
- Och det kan ni! Jag är född långt före er och med en andlig makt. Jag kan hjälpa er med era problem, av alla dess slag. Garanterade resultat. Jag är inte här för att slösa er tid. Det är bra att ni gör så litet besvär. Det bådar väl inför resan ni ska genomföra. Jag ids inte heller med männskor som ödslar min tid. 
Vid åhörandet av ordet ’resa’ hoppade hjärtat upp i halsgropen på henne, av såväl skräck som av glädje. Skulle hon ut och få se den där stora, moderna världen? Få tillfällen att möta finnar, estländare, horfolk och suputer? Det vore då sannerligen ett intressant företag. Det skulle inte vara dumt i den mån kommo hon hem igen för att kunna benämna med rätta namn och tala kring de tekniska ting och eljesta apparater som hennes man alltid harvade på om. Deras kortfälliga samliv skulle kanske närma sig ett liv som sällare kompanjoner. Gästen såg hennes tanke och skakade torrt på huvudet som för att stilla hennes naiva iver. 
- Nej, inte ska jag sända dig ut i världen, lilla fru. Ni är alldeles för mjuk, svag och infantil. 
Han skakade vidare på huvudet och såg bister ut, men förvred plötsligt ansiktet in i ett muntert och glatt uttryck;
- Ni ska göra en annan slags resa. Den ska göra er väl. Hah, ut i världen, nej kära ni, då slets ni sönder av asgamar och vargar med detsamma. Nå, min sköna mö; i den anrika kanaanitiska mytologin avbildades en av mina bröder som en gud som hette Attans. Attans försökte att ockupera den Baalska tronen, men efter att ha misslyckat sjönk han ner i underjorden för att istället regera där. Detta! Påminner mig till viss del om er och den situation vi behöver tala om och ta oss an; varthän vill ni gå? Ska ni uppför trappen där och störta om tyrannen? Eller sänker du dig hellre ned till dem där nere i tron om att där är lättare att hitta en vän? 
- Nej, kära ängel. Jag vill inte gå upp dit. Jag vill inte förarga min make igen. Men O, kära ängel, sänd mig inte ner i underjorden till Satan hin håle, ty dit vill jag inte hellre. 
- Äsch, Djävulen, inte finns han där nere inte. Sist jag hörde bestyrkta källor utlåta sig om hans uppehälle så återfanns han här uppe hos människorna. Det var några folk som mötte djävulen vid en bro, där han hjälpt till att bygga den stora centrala gotiska kyrkan i staden. Den kyrkan, må ni tro, är så rysligt stor och vacker, liksom tre ekhyddor på varann och glittrande som bärnsten och finaste dagg. Den uppfästes som symbol för makt och välstånd i stan; medan stans invånare var upptagna med byggandet av denna kyrka promenerade Djävulen helt sonika förbi och sporde dem om vad de höll på att bygga. ’Ett stort, stort värdshus’, ljög de då till svar för att inte förarga honom. Tanken på ett kolossalt värdshus med gott om plats för fylla och allehanda diverse mänskliga tillkortakommanden föll Djävulen i smak och så han högg i och hjälpte till med att bygga så att det blev klart tidigare. Först när bygget nästan stod komplett, insåg han att invånarna ljugit för honom. Rasande grep han tag i en sten för att krossa bygget med. ’Nej, vänta, vi kommer ju verkligen att bygga ett stort värdshus just här intill kyrkan’, förklarade de då honom med lugnande ton. Och så blev det och nu så lever de i frid där tillsammans; supisterna, Djävulen, kapitalisterna och kyrkan. Och där sitter han väl än!!! Nej, ingen av mina bröder trivs särskilt bra där nere i underjorden, men ni som är en människa av kött och blod ska nog kunna känna er som hemma likväl. Ni är säker på att ni inte vill gå uppför trappen ändå? 
Andens kåserilika utbredning om Djävulen som en harmlös person ovanpå jord fick henne förvissad om att hon troligen inte redan misslyckats med sin livslott så till den milda grad att ärkeängeln kommit för att bestraffa henne genom att sända henne ned i helvetet. Detta mildrade hennes vånda och hon dristade sig därmed till att yttra ett utav de mer mänskliga önskemål hon länge hade burit inom sig;
- Jag skulle vilja önska att ni kunde sända mig dit lärdomar om ett rättfärdigt liv skänktes mig, för att utan skam kunna buga mig inför hans storhet… på den dag, då resans färd och ände tagit vid vid den skimrande Pärleporten, sipprade hon varsamt fram. Hon slöt ögonen hårt efter att denna mening sluppit ut ur hennes mun, höll andan och bad till de högre makterna att ett under skulle få ske.
- Det finns ingenting ni kan göra för att få detta att ske, det är just arrogant att tro att ens egen person har den minsta inflytande i detta, det är också just det slag av högfärdigheter som dragit hela ert mänskliga släkte ned i fall. Visst, ni söker förändring och överraskningar, kanske en panna gull vid regnbågens fot också, i all ära och välmening, det som ska ske kommer ock att ske. Men hör nu noga på här…
Så började han att informera om reglerna för det riktiga företagande som låg i hennes linda— det som hon hade önskat skulle tilldelas skulle också tilldelas henne med detsamma. Hon skulle få sin chans att stöta på alla de lärdomar och egenskaper och insikter hon saknade. Men om hon misslyckades med att upptäcka och följa de lärdomar som presenterades åt henne längs med vägens gång hotade han att hon skulle mista sin mänskliga form och skepnad för resten av sitt liv. Det var det första villkoret. Han berättade att han varje morgon skulle byta skepnad på henne till just det djur, vilket kunde bringa henne den kunskap och de insikter som hon fordrades se. Hon hade ingen makt i att önska undan ett visst djur, att knota över främmande medvetandeformer eller annat obehag som hon kunde tänkas rädas. Det var villkor två. Om det skulle krävas en, tre nätter eller fjorton år i animalisk skepnad, innan hon kom tillbaka, det gick inte att sia om.
- Kanhända spenderar ni nästkommande förti' år som en kackerlacka. Hähä. Det vore visst snyggt, inte sant, frun? Nåväl, farväl nu! Av köttets råa lusta är ni tillvardad och nu ska ni dithän åter falla! ropade anden ut i luften och lade därtill ifrån sig ett ekande skratt och källaren föll åter i mörker.



Råttpacket.

Klådan runt mun och näsa väckte henne och instinktivt sökte sig hennes fingrar snabbt upp till denna irriterade yta, för att klia och skrubba av sig detta obehag. Hon blev mäkta förvånad då denna handrörelse fick henne att tappa balansen litet grand och tvang henne att trevandes återfå sitt fotfäste— i ett hastigt slag svingade hon till med sin svans och slog den hårt i backen bakom sig samtidigt som hon lyfte huvudet och drog åt bukmusklerna för att räta upp sin kropp för att kunna sätta sig upp att vila på sina tjocka och lurviga bakben. Med detta putade en mjuk och bullig mage ut, hon blottade sitt ljusrosa könsorgan och föll nästan bak pladask på rygg av förfasan vid åsynen av sitt eget sköte. Hennes puls steg och hon började flacka med öronen, som var stora och känsliga och slog fram och tillbaka som ett vingpar. De tycktes nu vakna upp och hon började sakteligen höra ljud— först dova surranden, sedan några enstaka fjärran höga tjut. Det mesta hon kunde uppfatta var dock hur mycket det drog och stramade runt mun och nos. I de håligheter där hennes morrhår växte ut förnam hon den råa kylan och luftfuktigheten i det utrymme som hon nu befann sig i. Det fläktade på bra och liksom ilade av den explosionsartade mängd känsloförnimmelser dessa beredde henne. Hela hennes nuna tycktes vibrera och hon insåg strax att morrhåren befann sig i en konstant viftande rörelse; fram och tillbaka och upp och ned i ett tempo av sådan magnitud att det inte gick att följa utan att bli snurrig. Hon satte ned sina framtassar i marken igen och den sensoriska upplevelsen av detta skrämde henne nästan till vettet; hennes rundade, spensliga små fingrar hade som tusen små fiber och fållor vardera på undersidan. Hon blev nästan vild i sinnet av detta intryck— att bara en tassfull yta kunde rymma så mycket strukturerad information. Hon började gnola och pipa lågt i en utdragen, lång ton. Hon var stressad men inte totalt missmodig, först ville hon spara sin hälsa så till den grad att hon kunde utforska var någonstans hon hade hamnat. Hennes syn var dunkel och suddig, här var mörkt, hon började vaja med huvudet från sida till sida som för att plocka upp mer synintryck med ögonen och läsa av periferin. Hur hon än förflyttade huvudet kunde hon inte uppfatta något djup— bara mörkblå, och gröna, svarta, grå färgfält. Hon återgick till att navigera med ansiktet och tog morrhåren i bruk till att uppfatta rummet. Hon strök längs med väggar och upptäckte skrymslen och började undermedvetet att registrera vilka ytor som var klättringsbara, vilka som kunde fungera som gömmor och vad som gick bra att bita på och tugga i sig. 

Styrkan i de nya intrycken lade sig så småningom och hon började då även upptäcka att hennes fotfäste var starkt. Det kändes som kunde hon greppa tag om hela jordytan och slänga den omkull, om hon så ville. Detta gladde henne, och hon beslöt att denna känsla skulle vara den grund på vilken hennes framtida beslut skulle vila.

3.7.16

tumultrapport

ett år har gått.
mitt första år i ny solokvist, på nydanande sologren;

jag sa till min man: jag åker hem (till sverige, vi var i berlin)
han sa: det gör inte jag
jag sa: jag vet det
han sa: men kanske blir allting bra, sen, vi kanske ses igen
vi grät i några veckor
vi har inte setts och vi kommer inte ses på ett bra tag till.
han åkte till portugal och jag har börjat göra som jag vill.

sen dess har jag varit paniskt förälskad (och fortfarande är) i min gamle brevvän från tonåren som uppstod i mitt liv, flygit fram o tillbaka över kontinten, jobbat som klasslärare, haft panikångestattacker om vartannat, bott i södertälje, skejtat i ramp, startat ett band, börjat spela intstrument, gått growlkurs (typ), bott på en båt mittemot stadshuset, varit i kontakt med fladdermöss och spindlar, vandrat alperna, sett napalm death i liten by i bayern, bott hos mamma o pappa med min nya kille, flyttat till stor lägenheten mittemellan två bästa vänner, i grönaste orten, haft mina två bästa vänner från berlin här, kommit tillbaka till mitt gamla jobb, lärt mig att jobba mindre och inte bli trött, slutat med derby, bor med en brasiliansk hund och en brasiliansk tjej jag bara träffat en gång innan som ba plötsligt kom hit, hon är också trummis i mitt band nu och hennes trumlärare har spelat i sepultura :D jobbat på punkfestival, huserat norska punks som sov på golvet och gosade med min kramdjursälg eric, varit i regensburg och låtit mig behandlas som en prinsessa och majestät, låtit mina stormförälskelse flytta hit. drömt många naiva drömmar. låtit mig uppfyllas av all barnslig längtan.
umgåtts med mina vänner varje dag. låtit min kompis evelyn tatuera en stor fet fladdermus på min arm. spelat basket med kidsen här i orten. tagit hand om hundar för att inte vara hundrädd längre, kört bil för att inte bara bilrädd längre.

22.6.16

att peppa sig själv till tveksamma beslut:

everything tells me that I am about to make a wrong decision, but making mistakes is just port of LIFE.
what does the world want from me?
does it want me to take no risks, to go back to where I came from because I didn't have the courage to say yes to life? NO! "say yes"

21.6.16

o¨¨å0+00++¨+++¨¨¨¨¨
meddelar hunden.


25.5.16

2016.5.17

spillror
trött
orkar inte

vem vet

 det finns en tid, en stad, ett brott
på gatan där bort
kedjar fast mig så bra
---

Å när man orkar orkar orkar
bära allt
stråla genom
skina i dunkel

djupare vitare
än skärsåren i din tunga

men idag existerar magi
sagor finns i det verkliga
 och allt är bra

Det blir bra
det nya livet
antar form

natural high
tänkte att jag ville förmedla
"gud så mycket jag tycker om dig"
så skulle jag säga, för det var så det kändes djupt ner i hela kroppsfibret,
öppnade munnen och ut kom istället
"let's never ruin this"
aj, det gjorde ont

2016. 1. 27

lugn och fin
mandarin

Puss och plask
mandeltrast

brak och trång
långkalsong

Shit, mina behov
/needs

mycket vill ha mer.
Mer, mer, mer

knak, brak.
Hjärtformade blåmärken
och spökdusch i södertälje.


ritar på mina kläder


plågsam countdown. Avskyr change.
Läskig förändring, osäker space.
Ska hålla hårt i relingen, ej kasta något överbord.
Vänta, längta.
Vila, smila.

Unheeding, she steps forward, and ---

Mörker, o mörker, sönderkysst.

Gav bort den röda lilla kammen till en rumänsk rom btw. Han bad om den enträget och blev glad. Han hade inget hår själv men blev mäkta glad.

Upplever en lugn tumultleda.
Uppbrott och upprinnelse.
Satan.
Jag orkar.
Jag håller.
Jag bär.
Jag går inte sönder så lätt.

Living in harmony with dark shadows she is not ruled by them, but they are under her rule.

2015.11.25

Hittar en röd kam på marken.
Den talar till mig, säger "jag är din"
Den är kall, smutsig, blöt, men jag stannar till för att plocka den upp.
Upptäcker att den långa svarta kam som normalt sett sticker upp ur min bröstficka är borta. Nu är det tid för denna charmiga röda att bo vid mitt hjärta ett slag.
Tack änglar. Den matchar mina strumpbyxor. Liksom det bruna paraplyet skänktes mig en spöregnig dag.
Är denna vandrande person jag?
Så fint! Vilken ynnest. Wow wow
wow wow wow
Glimpses. Glimtar. Jag tror.
Jag måste buga mig mer för att aldrig igen huka huvudet eller fälla in mina ståtliga vingar.

också nångång förra året tror jag

Vad är vad? Min vad är glad. Den är som ett hölje som kramar om en mugg - bara jag vet vad jag menar, ok, här en bättre referens - idag kändes mina vader som om de täcktes av vått hushållspapper, virat runtom, som sedan fryser så att det blir hårt och griper tag. Så grep vaderna tag. Kändes bra, stadigt, tryggt, min kropp - min robocop.

Letargisk
Manodepressiv
Tappar min gnista
och famlar runt. 
Greppar alla trådar jag kommer över. Agnar ut beten åt varenda jävla håll.
Omättbar hunger framtvingad av en aptitlöshet i glömska och drömska. 

Grönska. 
Och igen - om jag bara bodde i skogen
om jag bara var snygg
om jag bara hade ett barn
varför just dessa tankar?

Somnade inte igår. Trodde jag fått omen om skador och död.
Är rädd för allt. Hur kan jag sluta? 
Vill återigen bara säga upp mitt medlemskap i detta liv. 
Finns tre olika sätt att göra detta på: 
  1. Makulera’t
  2. Säga upp med notice, leta runt efter nytt abonnemang
  3. Uppgradera medlemskap, begära mer
Jag vet ingenting idag. 
Jag tror jag kan sluta slå min kropp och sluta kämpa
sluta slåss.

Vill krama, tjusa, älska, andas lite mer. 

från förra året

När du inte behöver skriva längre. Kanske för att du blivit vuxen. Döv, död, bedövad. Inga drömmar kvar. Fast nä, såhär kan det också vara: att du inte längre behöver existera och dokumenteras, när livets längtan efter sig själv gör sig påmind snarare än djävulens lockelser om självförverkligande, och gud är gul, han uppenbarar sig som ett sken och sticker dig i lungorna samtidigt som han värmer dig i strupen. Min brevvän skickar en bok - på ett annat språk - han kan inte läsa det, men vill veta vad som står skrivet däri. Det är inte mitt språk heller, men som av en förskickelse kan jag ju läsa ändå, för jag kan allt. Det står skrivet däri att boken är en byggnad och varje sida är ett rum. Det är på norska. Boken är gul. Författaren har läst ‘Grapefruit’ (som också är gul) och vill pussla ihop en egen liten saga. Men där finns inga riktiga frukter att skörda, bara porslinsfrukter, virkade frukter och nyligen desinficerade plastfrukter. Jag kan däremot inte läsa böcker på öppensinnat vis, de verkar alla omagiska och orealistiska nuförtiden. Jag tror att jag vet hur författaren tänker. Kanske ska jag börja läsa fantasy och science fiction ändå. Men förmodligen är väl även de dumma, naiva författarwannabes som bara försöker skriva böcker istället för att verkligen skriva dem. Den där gula boken, den är inte ens ett försök. Inte på riktigt. När jag försöker, då blir det alltid som jag vill. Och förresten, det som provocerar mig ändå mer och lite därtill, angående den gula boken, det är att han spelar i ett band. Black metal slash norsk folkloristik, det är så satans lagom coolt och mystiskt. Särskilt om man vill släppa en värdelös liten bok. Jag tänker på Märta Venrätts låt “o Du satans jävla rövhål”. Om jag tidigare blev provocerad av rika män i dyra rockar, som jag såg på stan, blir jag numerad mer provocerad av män med töjda öron. De ser ut som elaka, osympatiska, löjliga figurer. Varför upprörs jag så starkt? För i den här stan, i den här världen, är det alltid männen som vinner. Men, det är bara ett koncept och påhitt, en lek med tanke. Allra mest upprörs jag förstås av att det är en spegel. Påminner mig om mitt egna behov av dölja mig bakom en mask, en fasad, bakom en bok, dold av bokstävernas abcdefghijklmnop... Och jag döljer mig bakom rosa lila blått hår, bakom stora elaka tatueringar, bakom ilsket ansiktsuttryck och grindcore i hörlurarna. Så satans lagom cool och mystisk. Jag bygger upp muskelstyrka för att ta upp mer plats. Eftersom det alltid blir som jag vill, går jag till och med in i dörrkarmar så breda har mina axlar blivit (jämfört med förut). Jag går rakryggad, hakan upp, brösten ut och axlarna bak. Och jag försöker skriva en bok, varför blir den inte som jag vill? För det är inte ens ett försök, inte på riktigt. Är det en bok eller inte? Ingen vet vilket, ingen av er kan läsa. Analfabetismen är väl utspridd och abcdefghijklmnop ersätts inom en snar framtid troligen av ett ponmlkjihgfedcba. Det ska bli intressant att bevittna. Men jag är inte intresserad av politik, bara lite grann, ibland. Dock detta: vuxna män som ligger med barn? Är det inte politik? Byxmyndig, vad är det för ett begrepp, hur kan ingen förstå att det är satans jävla knäppt? 
Nu är jag 27 år 4 månader och 9 dagar. Jag har mognat men är mitt allra barnsligaste. Jag är barnsligt otacksam och aldrig någonsin nöjd. Mina dagdrömmar och fantasier fyller mig med längtan till äventyr, romantik och livets fulla mening. Jag kan inte acceptera mitt andetag. Jag vill bara gjutas, stöpas, fyllas med trummor, bank och bas. Jag måste slå mig blodig för att vakna. Trögflytande gröt i huvudet gör mig lite ängslig ibland, men skogens alla tallar får mig på fall. Jag fingrar alla tallar, känner barken grå och grand, snubblar ned i gropar och lyfter på stenar för att finna småkrypens land. Småkrypens land... Här i storstan påminns jag om det ibland. Nu är jag alltså 27, och min vän han ligger med en 16-åring. Jag träffar henne, ser att hon är ett barn i en barnkropp. Men hon är klok, och i hennes blick möter vi varann i samförstånd. Hon kommer att minnas denna tid tillsammans med min vän med blandad stämning, och olust i frågan - vem var denna loserguy?  

22.11.15

tät tätare än omistlig
djupare vitare än skärsåren i din tunga
kantvässa och fuktigt vätskesåll

7.11.15

so if I just exist
for the next ten minutes of this drive
that would be fine

- Bright eyes :) (Movement of a hand)