En femårig flicka går på dagis. Vi kan kalla henne Liv. Hon är kär i Jocke, 5 år, det är honom alla flickor på avdelning 5 på dagiset är kära i. Han är söt, modig, tuff, och har många trogna kompisar. Varje dag sitter några av flickorna och ritar teckningar, kärleksbrev, till Jocke, som de sedan lägger högst upp på hans hylla i hallen. När Jocke sedan kollar igenom dagens skörd av kärleksförklaringar, sparar han bara teckningarna som kommer från Caroline. Caroline, är blondare än Liv. Hon har blåare ögon än Liv, och viktigast av allt - en rund liten gullig näsa som pekar upp. De andra kärleksteckningarna kastar Jocke i en papperskorg, en sån med stålgaller och tunn tunn vit plastpåse.
Liv fortsätter att lägga teckningar på hyllan, med stort pirr i magen och en skälvande känsla i sin hals. Liv kan se, när Jocke tittar på sina dagliga brev, att han, egentligen, tycker att hennes teckningar är fina. Som om han hoppades att Caroline skulle svara "det var jag!!", när han i hallen frågar: å vem har gjort den här. Han kan nämligen inte läsa. Och faktiskt bara gilla teckningar som kommer från Caroline. Hon är blondast, med blåast ögon och uppigast näsa. Liv vet ju allt detta. Hon är fem år och vet nämligen allt detta, och väldigt massor mer. Hon vet, att hennes teckningar är mycket finare än Carolines. Caroline ritar slarvigt, drar fort med dom tjocka kritorna, använder inte de tunna finare pennorna. Asymmetriska hjärtan, som hon fyller i utanför ibland. Använder färger som knappt syns, som gult på vitt.
Nästa kärleksteckning Liv ska ge till Jocke ska vara en kråka. Hon vet inte varför just en kråka, men hon vet att hon ska rita den så noggrant hon bara kan. Den ska se ut som en riktig kråka. Den blir stor, så att alla detaljer riktigt ska få plats, täcker hela pappret.
Kråkan blir så fin. Liv svindlas av tanken över att hon ska ge bort något så fint. Med stor glädje och förhoppning lägger hon teckningen av kråkan på Jockes hylla. Hon dröjer kvar, sätter sig i fönstret i hallen och väntar länge, med spänning, på Jockes dom. Först plockar han ner nåt brev som Caroline har gjort, som han sparar. Sen tar han ner kråkan. Han tittar på den länge, säger ingenting, frågar inte vem den är från, utan lägger den bara tyst tillsammans med Carolines brev.
Liv är så glad, inombords, hon vet att han vet, och hon vet att han aldrig sparar ett brev från henne eller någon annan flicka än Caroline igen. Detta vet hon och ska minnas länge.
Senare, en annan tid på dagis, i Kuddis. Jocke, hans bästis Martin, Caroline och Liv leker. De har byggt en scen av kuddarna, uppe på en tjockmatta, där man ska brottas. Jocke skryter att han är starkast på hela dagis. De har haft många brottningsturneringar i Kuddis. Jocke säger att han vunnit över varenda en på hela dagiset. Liv säger nej, du har ju inte brottats mot mig. Jag har jättestarka muskler. Jocke fnyser, en tjej kan inte vara starkare, och oavsett så är han starkast ändå. Det blir tyst ett tag, det är på eftermiddagen, inte så många barn är kvar. Jocke har massor av rastlös energi i sin kropp. "Okej, kom upp då så tävlar vi. Man ska brotta ner den andra och då har man vunnit" förklarar han för Liv. Liv vet förstås redan hur en brottningsmatch går till. Hon har sett Jocke brottas, svettas, bli alldeles röd i ansiktet många gånger.
Vilken tur, att inga andra barn är där, att inga pojkar vill brottas, att Martin är för tjock och att Caroline har en för fin fixad frisyr, hennes mammas inbakade fläta, som hon inte får förstöra. Förresten är hon nog inte särskilt bra på att brottas ändå.
Nu har Jocke tagit av sig tröjan. Han har bara långkalsonger på sig. Det är brottarklädseln. Lysrören gör sig påminda i det låga taket, i ett rum utan fönster. Det är en mörk vintereftermiddag, i ett ljust och varmt kuddrum. Jocke och Liv tittar varandra i ögonen - vem ska gå på den andra först? Pulsen ökar och nerverna är på spänn. Nu är Liv exalterad. Hon tar i sitt allra starkaste, hon går på Jocke först. Hon brottar ner honom och håller fast honom under sig på den vingliga brottarscenen, efter en kort men hård kamp. "Ja! Jag vann! Jag är starkast!!" Jocke vill inte prata om det, han vill inte titta på Liv. Han lägger sig och vilar bredvid Caroline. Liv är så stolt. Vilket flyt.