22.4.15

Hellre bussen.


Liksom varje gång klockan var sju och det var dags för kaffe, kluckade änkan nu att nu är klockan sju, dags för kaffe, och sträckte sig sedan ned i sin bastanta släpväska med hjul och rotade fram en kaffetermos, vilken hon plockade upp åt sig själv och sina två färdkompanjoner - dottern och svärmodern. Klockan var sju och det var dags för kaffe. Rutinmässigt började modern, eller svärdottern, i vilket fall som helst, änkan, att hälla upp kaffet riktigt galant, utan att spilla ett endaste par droppar på sin väska, vilken hon mellan sina fötter ställd använde för att balansera deras tre provisoriska plastmuggar uppå. Väskan var röd och fin och i tweed. Dagen till ära var den dessutom fylld med gott om färdproviant och matsäck åt dem. De skulle besöka maken, fadern, eller sonens, i vilket fall som helst, den bortgångne familjemedlemmens, grav, exakt 730 dagar - 2 år - efter hans dödsdag.
- Det här är ju omständligt och så onödigt. Varför skulle vi ens hedra en fyllskalle till dumhuvuds minne? muttrade dottern, som satt på ett säte bakom änkan, sin moder, och rynkade missnöjt och irriterat med ögonbrynen åt plastmuggen hon fick räckt åt sig. Det var hon, dottern, som hade hittat fadern död 730 dagar tidigare. En varm sommardag hade hon då just kommit hem från skolan, knappt 13 år och förfärligt kissnödig. Hon hade skyndat sig in i deras lilla badrum, för att lätta på trycket, då hennes fader - familjens börda och plåga och odåga - låg där, död i badkaret, insvept i ett nedrivet duschdraperi, med dess räcke balanserandes på näsan, och en tom spritdunk vid sin sida. Det här var väl för typiskt, hade hon tänkt, utan att någonsin kunnat föreställa sig att han faktiskt var död, riktigt död, på riktigt, och begagnade sig obesvärat av toaletten. Fast han hade alltså legat där riktigt död, på riktigt.
- Så du säger, svarade änkan sin dotter beklämt, med ryggen åt henne, vänd mot svärmodern, som hon var upptagen med att försöka få kaffe i. Svärmodern satt i sin rullstol på andra sidan av änkan. Hon var liten, gammal, handikappad, klen och i alla benämningar en ynklig krake, som tillförde lika mycket levande som död. Pliktskyldigt skötte änkan ändå noggrant om henne, dag in och dag ut, år efter år, för hon hade trots allt ingått äktenskap med dennas son många år tidigare, och hade således ett visst formellt ansvar för henne. Då hon ju faktiskt hade ingått äktenskap med sin nu avlidne man var hon dessutom förpliktagad att hedra hans minne och sköta om hans grav, hur mycket av en ohedersman han än hade varit i livet. Hon brukade tänka att det var det som var den heliga biten av ett äktenskap, allt slit och uppoffrande, och tänkte så för att kunna mola på, utan att knota. Hon visste sin roll som äkta hustru, varför de nu absolut skulle åka och tända ljus på den bortgångne äkta makens grav, hur omständligt det än kom att bli. Kyrkogården låg en lång bit bort hemifrån. Svärmodern greppade äntligen tag om plastmuggen, efter ett långt trugande från änkans sida, men lät den omedelbart välta i sitt knä och rinna ut över de filtbeklädda benen och ner i gången mellan sätena. De satt på buss 604, färdriktning stan.
    Förra året hade de fått skjuts till kyrkogården, av svågern, farbrodern eller den yngre sonen, i vilket fall som helst, den bortgångnes bror, men på grund av alla de missöden denne orsakade den dagen tog de hellre bussen i år. Farbrodern var nämligen, liksom sin bror, mycket förtjust i spritdrycker och att berusa sig på dessa, och hade därför bidragit något så lagom till att förra årets resa till kyrkogården slutade tämligen katastrofalt. Farbrodern hade flera timmar försenad dykt upp i sin bil, körandes i ett ganska så påtagligt onyktert tillstånd och slirat rakt in i blomsterrabatterna på deras framtomt och på samma gång krossat det ena framlyset på sin bil mot deras lilla stentrappa. Och därefter utspelade sig händelser inte till det bättre. Fast i år var det ju bättre, eftersom han inte var med, och de tre kvinnorna skulle ta sig an på egen hand, att ta sig hela vägen fram till kyrkogården, den bortgångne familjemedlemmens viloplats.
    De bodde vid en ändhållplats, Lyselberg, varifrån det åkte bussar högst två gånger om dagen, men sällan så ofta som det. Lyselberg låg långt bort i utkanten av den större staden Mergenhill och var ett mycket tomt och ödsligt område. Det fanns mycket träd där, björkar och bokar och dylikt, stora syrenbuskar, och även ett par kulliga, mindre utsträckta skogar, men inte mycket mer utöver det - utom husen de få invånarna i trakten bodde i, en liten närbutik med de mest nödvändiga livsmedlen, och 604:ans busshållplats; en urblekt hållplatsskylt med en möglande träbänk fastkedjad vid denna. Lyselberg var en plats som inte existerade i de flesta Mergenhills-bornas medvetanden. Och det var gott så tyckte änkan, hon trivdes med det lilla, det undandragna och det vackra, natursköna läget. För dottern var det värre - tiden gick så trögt på en så rymlig plats, där ingenting händer och tankarna ges utrymme att terrorisera och ta över hela terrängen. Helvetiska hormoner höll hennes kropp dessutom i ett ostadigt schack och ehuru försigslagen och påhittig hon än var, så hade hon för längesen tröttnat på den oändliga cykel av skogiga skymningar som Lyselberg erbjöd.
- Håll i hatten, nu bär det av, annonserade plötsligt busschauffören från sin förarhytt, och bussen som stått på tomgång i fem-sju minuter och värmt upp den lilla familjen, som satt ensam ombord, på en redan varm morgon, började så att rulla den smala spruckna asfaltsvägen fram, färdriktning staden. Svärmodern rynkade ihop hela ansiktet till en omisskänlig grimas, hennes vestibulära sinne var nämligen inte vad det en gång varit, så redan efter tio korta sekunder bultade det i hennes panna, strupen ströps åt och hon ville genast kliva bussen.
- Uuuuhiiuh...., rasplade hon plågat fram, genom sin mycket torra strupe, långsamt vickandes på huvudet från sida till sida, med ansiktet fortfarande förvridet i en orolig grimas. Hon började gnugga händerna mot sina lår, satte emellertid handflatorna på den varma fläcken där hennes kaffe justförinnan spillts ut. Den gamla noppriga fleecefilten kändes som nervått badrumsmatta, som varm av kattpiss, mot hennes kalla gamla handflator. Farmodern grimaserade nu än värre, hjärtat slog ett starkt, hårt slag och hennes dimtäckta medvetande undrade för en kort sekund varför hon satt i sitt eget piss, innan tankarna fladdrigt gick vidare till att söka efter en stoppstång att trycka på för att kunna ta sig därifrån och av.
    Änkan var just till att samla in svärmoderns plastmugg som rullat iväg i gången mellan sätena och stod framåtlutad med rumpan i vädret när busschauffören äntligen bestämde sig för att sätta bussens hjul i rullning, och ramlade så handfallen framåt och tog sig emot med sin vänstra underarm, med svärmoderns plastmugg i högsta hugg fastgreppad i den högra handen, och den vänstra underarmen landade rakt i den ljusbruna stril av utrunnet kaffe som justförinnan skapats av en darrig gammal hand, och den rutschade iväg över det sträva bussgolvet, som av strilen blivit till halt, och modern måste så ta emot sin kropp på golvet med sitt vänstra bröst. Ett av bussdäcken for precis över en grop i asfalten och änkan, som låg utsträckt över den bruna kaffestrilen i gången mellan bussätena, slog, som avslut på detta fall, hårt i sin haka i golvet.
- Herregud, mamma!! Vafan gör du jävla klantskalle!? gnällde dottern, som inte ville tro sina ögon. - Orka vara så satans pinsam, jag dör! tjöt hon olyckligt, suckade återigen missnöjt och ljudligt och vände sig om mot fönsterrutan vid sin sida, för att demonstrativt rikta sin uppmärksamhet bort från modern och farmodern. Änkan kravlade upp från golvet, stapplade snabbt fram till den lilla papperskorgen vid dörrparet för att plocka undan det skräp som rullat iväg i gången, svärmoderns plastmugg, och greppade sedan tag i en stoppstång för att försäkra sig om att hädanefter hålla sig kvar på fötter. Hon såg ner mot sitt bröst och arm och tackade tyst inom sig att den svarta klädsel hon denna dag bar, för att ära minnet av sin bortgångne make, dolde det faktum att detta missöde just skett tämligen väl. Hon borstade av lite damm från tunikan och satte sig sedan ned bredvid den lilla svärmodern igen. Svärmodern hade rullat iväg några centimeter för att söka efter en stoppknapp att trycka på, och änkan drog henne närmare intill den nedfällbara sitsen igen. Hennes haka gjorde rätt ont, och hon hade inte lyckats få i sig något morgonkaffe ännu. Svärmodern gjorde upprepade rymningsförsök och änkan måste gång på gång greppa tag i rullstolen och dra henne tillbaka på plats. Hoppas att kaffet fortfarande är varmt till dess att vi kommer fram, tänkte änkan och måste kanalisera om sin energi för att inte knota. Med svärmoderns knyckande kunde hon helt enkelt inte riskera att spilla ut mer kaffe i den offentliga bussen. Änkan avskydde nedskräpning, och var redan stressad över den oreda hon hittintills åsamkat ombord. Dotterns ljudliga suckar och klagande melodi fäste hon ingen särskild vikt vid. De var som vana bakgrundsljud för henne. Däremot försökte hon hejda svärmoderns olyckliga rasplande, genom att långsamt stryka henne över den skrynkliga kinden med baksidan av sin hand och genom att varsamt badda henne med en fuktad näsduk över fjunbetäckta, spruckna, gamla läpparna.
    Efter 45 minuters varm, skumpig, långsam och slingrig färd anlände de Mergenhills bussterminal för att byta till en nästa buss, 885 färdriktning Olingdal. Kaffestrilen var redan torkad och syntes i form av ett långt palmblad över golvet. Dottern hoppade jämfota ut ur bussen och sprang i förväg iväg för att hinna in i kiosken på bussterminalen, innan de skulle fara vidare. Hon var fullt fokuserad på att se efter om ett nytt nummer av hennes favorittidning, Spitchoke, hade kommit ut. Det var ett livsstilsmagasin för hårdrockare, gothare, och för alla med en stor dos heavy metal i sin ande, såsom hon själv. Hon hade redan bläddrat sönder sitt exemplar av julinumret. Sidorna var vita och puffiga i kanterna, och buckliga och stela över uppslagen. Hon hade ryckt loss häftklamrarna, så det var två stora hål i mitten av alla sidor, då mittuppslaget var en posterbild på fyra vackra dödsmetalmän från Alaska, the Grim Riders. De fick pryda hennes garderobsdörr, tillsammans med diverse klistermärken, urklipp och spritpennklotter: “Love will tear us apart”, “Don’t ever judge me”. Med snabba, lätta steg skred hon fram över bussterminalens plattformar med sikte på kiosken, längst bort på andra sidan, skickligt sicksackandes framför och bakom bussarna som ankom och avfor i sina filer. Då hon tog ett steg över sista trottoarkanten stampade hon emellertid med högra foten rakt ned på vänstra fotens skosnöre, vilket var oknytet liksom högerskons, och snubblade därmed till och störtade i hög hastighet ner i asfalten, varpå hon skrapade upp ena knät och bägge handflator.
- Aj, fa--an! Helvetes hor, jävla kukskit också, muttrade hon upprört, högröd i ansiktet. Hon ställde sig upp, borstade av knät och händerna och kikade försiktigt in genom ingången till kiosken som var belägen cirka två och en halv meter ifrån henne. Killen som stod bakom disken hade sett henne falla, och hon bestämde sig abrupt för att inte längre gå in och leta efter sin tidning. Det kunde hon göra på tillbakavägen från kyrkogården, då förhoppningsvis någon annan påbörjat sitt arbetspass, eller då denne kille antagligen hunnit se så många andra idioter på bussterminalen att han glömt bort hennes snubbelfadäs, tänkte hon. Hon satte sig ner på trottoarkanten och knöt med ursinniga fingrar sina skosnören så hårt hon bara kunde. Snörningen karvade nu korslagda spår i huden på ovansidan av hennes fötter.
- Fucking jävla skosnören, pustade hon aggressivt och kände sig allt mer svettig och stel. Handbäddarna bultade och sved och blodet lyste ljusrött på hennes ena knä. En varm sommarvindpust smekte det ytliga skrapsåret på knät, som redan börjat stelna i kanterna och var i färd med ett självläka. Dottern satt med solen i ansiktet och pustade så sakteligen ut, i väntan på sin moder och farmoder. Hon sträckte ut benen framför sig och viftade otåligt på fötterna och kunde konstatera att skorna verkligen satt åt, att de inte vickade det allra minsta.
     Änkan hade å sin tur fullt sjå med att få av sin fyllda, tunga, röda och fina tweedrullväska, och svärmodern i sin rullstol såväl som sig själv, ur bussen. Busschauffören tog ingen notis om sin handikappade medresenär och fällde således inte ner avstigningssidan av bussen, så avståndet mellan buss och plattform var utmanande högt. Änkan rullade väskan i vänsterhand bakom sin kropp och sköt svärmodern framför sig med högerhand. Hon gjorde en liten piruett framför dörrparet, var tvungen att greppa väskan med bägge händer för att orka lyfta den och släppa ner den i marken utanför bussen. Alla medresenärer var vid detta laget sedan länge avstigna. Ingen av dem hade haft en tanke på att erbjuda dem en hjälpande hand. Hon klev runt svärmoderns rullstol och sköt den försiktigt framför sig och lät halva hjulen sticka ut i luften - just som hon skulle be en man på plattformen om hjälp med att ta emot den spröda lilla farmodern började bussens dörrar att stängas igen. Stressad och förskräckt tappade änkan det fasta, starka grepp hon hade om rullstolen och sköt vårdslöst ut den framför sig och farmodern damp ner i marken. Rullstolens hjul studsade ned mot körfältet och dessförinnan smällde fotstödet ner mot plattformskanten. Själv försökte änkan återfå sin balans och inte falla ner efter, över och rakt på svärmodern som låg kollapsad strax utanför bussen, då hon från varsin sida strax därpå blev fastklämd i dörrparet. Dörrarna studsade automatiskt upp igen och änkan klev något mörbultad och omtumlad av med ett stapplande steg. Bussen for iväg och pustade ut ett aggressivt varmt etanolmoln över de två nyavstigna kvinnorna. Sammanbitet ställde änkan undan sin tweedväska på säkert avstånd från körfälten, och utan att se åt sin svärmoder gick hon sedan med direkta steg fram till sin dotter, och signalerade med sammanbiten uppsyn åt denna att ställa sig upp och följa med henne. Dottern, som suttit och betraktat det dödsföraktande fallet och sin moders mörknande uppsyn, kunde denna gången inte klaga alltför mycket - hennes egna handflator och röda knä gjorde att hela detta utspel påminde henne allt för mycket om sig själv - så hon rullade helt enkelt på ögonen lite snabbt innan hon ställde sig upp, för att jogga efter sin mor och hjälpa denna med den lilla, ynkliga, sabla farmodern.
    Just som farmodern föll ut ur bussen fick hon i detta ögonblick en syn - en minnesbild - just som hennes skröpliga lilla buk höll på att vända sig ut och in, precis som hon slungades ur sin egna rullstol, såg hon sin förlängesedan bortpasserade moster Luisa framför sig; farmodern hade besökt sin moster Luisa om somrarna som barn, tillsammans med sin syster och föräldrar. Mostern bodde avlägset och undandraget, i en enslig liten stuga, utan man och utan barn. Moster Luisa var intresserad av geologi och samlade på stenar och mineraler. Motvilligt visade mostern systerbarnen sin sten- och mineralsamling en sommar när de hade hunnit bli lite äldre. Samlingen gjorde ett mycket starkt intryck på dem, då det var tusentals stenar i alla tänkbara former och färger, alltsammans i små vägghyllor sorterade i fack. Natten efter denna uppvisning var det ett starkt åsk- och regnoväder. Lillasystern var rädd för åskan, och de kunde inte komma till ro där de låg på ovanvåningen av moster Luisas hus. Så, som storasyster fattade hon beslutet att de skulle bära med sig sina täcken och kuddar ner i källaren, det stora rum där mostern hade sin stensamling, för att söka skydd och kunna sova i säkerhet. När lillasystern äntligen somnat efter många långa spökhistorier, tittade farmodern-som-barn runt på mosterns alla glimmande stenar. Hon plockade till sig tre stycken och gömde undan dom i sitt örngott. Moster Luisa var rasande morgonen därpå, när hon såg att barnen hade sovit i källaren, och framförallt då hon redan hade inspekterat sin samling och upptäckt att tre stenar saknades. Hon rusade fram till barnen och tog tag i deras kinder, med rysligt starka nypor och skräckinjagande blick. Hon talade i tungor, på ett för barnen okänt språk, och upprepade samma melodi kusligt många gånger. Och sen slängde hon bak huvudet och skrattade ett så hysteriskt beklämmande skratt, att bägge barnen med skälvande läppar kissade på sig. Samma dag var det redan dags att fara hem igen. Farmodern-som-barn trodde att stenarna skulle bränna hål i fickorna på hennes sommarklänning, medan hon satt i baksätet av sina ovetande föräldrars bil, samtidigt som hon försökte undvika moster Luisas förskräckligt galna blick. Det var alltså denna scen, den med det hysteriska skrattet, som dök upp i hennes medvetande då hon flög ut ur 604:ans buss och kraschade ner i betongen. Farmodern var sedan denna dag ute hos moster Luisa övertygad om att hon hade en förbannelse kastad över sig. Så gammal och vidskeplig var hon. Farmodern kunde nämna otaliga inträffelser som evidens för att så faktiskt var fallet, samt de ständiga plågorna och att hon aldrig tycktes kunna dö. Det var hennes numera starkaste skräck - att moster Luisa skulle ha fördömt henne till odödlighet.
- Måtte det bara vara nog nu, låt mig få stryka med nu, bad hon lidelsefullt inom sig, som hon låg där med ögonen ihopknipna, i många långa minuter på betongen. Men två par händer sträcktes sekunden efter denna bön fram och tog tag under hennes armar och runtom hennes kropp, och lyfte henne upp igen.
- Jag har inte bett om dessa händer, snälla gå härifrån - ni är bara fallna änglar, satans demoner, nu får det vara nog!! väste hon med den grällaste röst hon kunde frammana. Änkan och sondottern hörde dock bara:
- Iih oh me äda, fff å häh-o, fff timno d-d-v..., och de såg för en kort stund menande på varandra medan de lyfte upp farmodern och försökte få i ordning henne i ett stycke igen.
    Det var tjugo minuter kvar till buss 885:s nästa avgång. Änkan stod och lusläste tidtabellerna, med pekfingret strykandes över alla de små siffrorna. Vilken plottrig textstorlek, tänkte hon, men var desto mer tacksam över att de klarat av halva färden med livet i behåll, och nu hade en lugn stund till övers väntandes på nästa buss.
- Du kan ju gå till kiosken och kolla på tidningar kanske om du vill, föreslog änkan sin dotter. Dottern rynkade på ögonbrynen och mumlade något ohörbart till svar. Hon gick, istället för att gå till kiosken, runt i cirklar och sparkade upp lite grus då och då. Gatudammet virvlade upp i luften och svävade sedan långsamt tillbaka ner mot marken och satte sig lugnt som en torr hinna över dotterns skrubbsår. Änkan var mer än tillfreds nu då hon äntligen hällde upp en liten mugg kaffe åt sig själv. Kaffet var redan ljummet, då termosen, som var nyinköpt, nu visade sig vara av lägre kvalitet än väntat och genast blev alldeles varm hela vägen ut genom dess relativt icke-isolerande höljen. Änkan satt på hållplatsbänken med sin svärmor bredvid sig och sin dotter cirkulerande runtikring bakom sig, då hon med bägge händer sakta förde den mjuka plastmuggen mot sina läppar. Hon slöt ögonen för att vidga doften av kaffearomen och för att förbereda smaklökarna på kaffets syrligt bittra smak. Det som mötte hennes läppar avvek dock något från dessa positivt betonade förväntningar, då en kringflackande geting sedermera hunnit flyga dit och nyfiket suttit sig ned på plastmuggens kant. Något ganska hårt, varmt och luddigt brände alltså till hennes överläpp och av smärtan måste hon reflexmässigt släppa ifrån sig muggen. Den damp ner i marken och innehållet studsade åter ut över farmoderns filtbeklädda ben, samt över änkans svarta lackskor. Tur att termosen inte var så ordentlig ändå då, insåg änkan, då hon kände sina fötter blötas ned rakt igenom skor och strumpor. Hon plockade fram servetter ur sin släpväska och stoppade ner dem i skorna. Hon tog av de svarta tunna strumporna och lät dom hänga bak på handtagen på svärmoderns rullstol, för att torka i solen litegrand.
    Nu var buss 885 framrullad vid hållplatsen och dess bussförare var en pigg man som genast hoppade ut för att hjälpa änkan med att få ombord svärmodern, rullstolen och väskan. Dottern himlade med ögonen när hon såg all denna omständlighet, skämdes över att han måste ta på hennes mammas blöta strumpor för att lyfta ombord den ynkliga, sabla farmodern och hon rusade fram och tillbaka på perrongen ett par sista gånger innan bussen startade, för att göra sig av med ilsken överskottsenergi.
    Kyrkogården låg tio minuter ifrån ändhållplatsen Olingdal. Den låg omhuldad av mycket vackra omgivningar, fruktträd med tunga gröna blad och buskar vars ranker klättrade högt och vilt omkring. En halv kilometer bortom fanns en vik och längs med hela vägen dit blomstertäckta ängar. Naturen var både tät och luftig på denna plats. Luften likaså. När de kom fram till hållplatsen närmast kyrkogården hade de en bit att gå, cirka tjugo minuter en kvart. Farmodern var märkbart medtagen av sommarhettan, luften som stod tät på den grusväg de nu måste vandra över, och den kvalmighet som plågat henne ombord på bussen (självfallet även av det tidigare fallet, synen av moster Luisa och den ständiga, kissiga känslan av en fuktig, noppig, gammal fleecefilt). Änkan hade inte brytt sig om att fukta sin svärmoders läppar denna färd. Hon hade istället sett ut genom fönstret för att betrakta de vackra blomsterängarna, trånande supit in lupinerna som gick i en skymnings alla nyanser, och bildade stråk av ren skönhet på dessa sommarens fantastiska ängar. När de stigit av måste de gå mycket nära varandra, för att akta sig ur bilars körfält, trots det var de inombords isärstrålade åt varsina håll, och gick således som en separerad enhet mot den döde familje-medlemmens unkna grav.
    Väl framme på kyrkogården kunde de inte hitta den döde familjemedlemmens unkna grav. Förra året kom de nämligen aldrig så långt, (lång historia), och det var mycket oklart vilken gravsten änkan hade valt, en kaosartad sommardag, för två år sedan - ett plikttroget äktenskapsdrag - för att ära sin make.
- Snälla rara, den är här nånstans, det vet jag, det är här hans grav ligger, kan du gå runt och läsa på alla stenar är du snäll? vädjade änkan till sin oengagerade dotter. Änkan hade fått sand i ögonen medan de vandrat på den stekheta grusvägen, där bilar som passerat dem ständigt virvlat upp damm som sökt sig till att lägga sig som täcken på deras kroppars slemhinnor och öppna sår, och hon kunde därmed inte längre läsa. Dottern skulle aldrig medge detta, men tanken på alla döda kroppar som låg under marken långt under hennes fotsulor skrämde henne något enormt, och att läsa alla namnen gav hennes fantasi mer sprutt och sprak och helst av allt ville hon undvika att påminnas om deras dödlighet, deras döda liv, där i deras kistor under ytan. Men hon gjorde som hon blev ombedd och började läsa namnen: Gunnarsson, Enquist, Guillame, Bengtsson. Duvor och liljor illustrerade dödsdatum och födelsedatum. Vissa stenar var stora och majestäta, fick de andra att verka pyttesmå bredvid, det är nog en sådan hennes far har, en pytteliten alltså, tänkte hon. Framför en tall fann hon efter en kort tids sökande en sten med sitt eget namn, och pappans förnamn och mellannamn därtill. Graven var nerbarrad, och skogig. Det hade nästan vuxit spindelnät däröver och den gröna plastvasen som kommer till och sitter fast medelst en pinne som sticks ned i marken hade forit omkull av en ilsken vindpust någon natt eller kanske hade en busig vandal varit farten och sparkat loss den, vem vet. Dottern läste texten på stenen igen, och texten började hoppa och dansa omkring. Bokstäverna bildade nu ingenting vettigt tillsammans. Och luften som tidigare var så söt och svettig, fylldes av oväntat kalla partiklar. En kotte släppte taget om sin kvist och trillade ner på marken precis där den avlidne fadern vilade. Det fick dottern att hoppa till. Hennes fantasi knåpade ihop en historia, att det kunde vara hennes bortgångne fars spöke som försökte kontakta henne från andevärlden genom att släppa kottar i huvudet på henne. Hans favoritsång var ändå ‘Ekorrn satt i granen’, eller det brukade han i vart fall alltid påstå för henne när hon var liten och han var full -- att han tyckte om den melodin så mycket då den hade några riktigt sköna jazztoner i sig. Nu kanske han till och med var reinkarnerad som en kottskalande ekorre, skulle just vara vackert det, tänkte dottern bittert-- där kunde han sitta på en gren och leva ett okomplicerat liv medan det fanns de som hade det värre.
Mamma häääär, hallå kom. Här är den. Kan vi sätta dit blommorna nu och åka hem eller??!
Dottern marscherade bort på säkert avstånd från stenen och den potentiella andevärlden och ställde sig på kyrkogårdens grusstig för att vänta in sina långsamma, omständliga, ännu levande familjemedlemmar. Svärmodern hade just äntligen svimmat av värmeslag, och änkan hade fullt upp med att bringa henne tillbaka till medvetande så att de alla kunde påbörja detta heliga gravuppvaktande tillsammans. Medan dottern återigen betraktade dem bekymrat på avstånd mumlade hon upprört för sig själv.
- Jag sa ju att hon var för gammal för å följa med, sa jag inte det... suckandes för fyrtiotredje gången i ordningen denna dag. Hon vände sig om, orkade inte fortsätta kolla på dem. Hon såg nu istället en samling människor borta i horisonten, långt bort på andra sidan kyrkogården, där den blandade lövskogen tog vid. De såg ut att vara unga, men hon anade detta enbart på deras slanka kroppshyddor, mer kunde hon inte se på detta avstånd. Hon kisade ett tag, för att se om hon kunde se vad de var för några, men de var alldeles för långt bort, så hon släppte den tanken och gick tillbaka till sin förra.
- Förresten är det inte schysst att ta med sig så gamla människor till kyrkogårdar, de vet ju att det är där de hamnar alldeles strax, särskilt farmor som inte vill nåt annat hellre. Fyfan, så plågsamt att vara så nära men ändå så långt bort!!
Hon pratade tyst för sig själv och med sig själv och kände hur axlarna så sakta började bränna av solen som konstant legat på - allt medan farmodern njöt av att vara bortom medvetande ett slag. Farmodern såg sig själv flyta iväg över fruktträdsbeklädda kullar och svävade sedan upp högt över viken, i den heta fräscha sommarluften. Hennes hårrötter doftade kastanjeblom och hennes tånaglar glänste och doftade av färsk jordgubbssaft. Nu var hon säkerligen på god väg mot himmelriket. Hon såg ett par silhuetter skymta i fjärran, bakom ett par glittriga moln-- troligen änglar som väntade på att få slå upp sina portar för henne. Men detta fick hon aldrig veta, för hon kom inte närmre än så. Himlen mörknade, och hon vaknade åter upp till medvetande.
    Änkan hade nämligen rullat in henne under ett kastanjeträds stora svala skugga, lyftit av henne den våta, varma, noppiga fleecefilten och med denna fläktandes framför ansiktet på henne hade hon mirakulöst lyckats påskynda ett tillfrisknande från värmens akuta sviter. Svärmodern gav ifrån sig ett gurgel, men om hon kunde, skulle hon ha släppt ifrån sig ett skri, som skulle få en brunstig rådjursbock att låta som en spinnande kattunge. Hon knep helt enkelt ihop ögonen efter detta gurgelljud och bestämde sig för att inte öppna dem igen förrän hon åter närmade sig änglarnas glittriga portar.
- Åh tack, gode Gud, flämtade Änkan då hon hörde sin svärmors gurgel.
- Kan du komma hit så fikar vi innan ceremonin? ropade hon på sin dotter, och började strö ut en filt där på grästuvan under kastanjeträdet. Hon hade packat med: baguetter med ost och prickig korv, hembakade salta kex, hemgjord hallonsaft, och sockrade pannkaksrullar. Hon dukade fram allt detta i sina olika små plastbyttor och till och med farmodern måste lyfta lite på ena ögonlocket för att tjuvkika lite på denna ögats fröjdelse. Så började änkan att truga på sin svärmoder de olika små maträtterna, men svärmodern var likt ett berg, orubblig, i sin vilja att inte äta något. Dottern hoppsa-sa-ade fram över grusstigen, sparkade upp så mycket damm hon bara kunde med varje skutt, på väg till picknickfilten.
- Snälla, rara, det här är en viloplats för de döda, visa lite respekt, vädjade änkan. Dottern stannade upp, höjde på ena ögonbrynet då hon hörde detta, och tog så ett långt skutt från den punkt hon stod på uppå grusstigen, med armarna rakt upp i luften, för att landa med en duns på gräsmattan och således inte snudda vid ett endaste damm- eller gruskorn.
- Nöjd? frågade hon med ett provokativt uttryck och smålog sedan åt sin egna vitsighet.
- Ät. svarade modern.
Och så åt de under tystnad tills inte mycket av färdprovianten var kvar. Änkan skrapade rent byttorna och samlade ihop de överblivna resterna i en och samma låda, staplade ihop de tomma för att göra mer plats i väskan och plockade sedan upp våtservetter och tandpetare åt sig själv och sin avföda. Allt detta mycket omsorgsfullt, noggrannt och... långsamt. Dottern började nästan misstänka att hennes mor ville dröja så länge det var möjligt med att besöka sin makes grav.
- Kommer du börja gråta? frågade hon henne. Modern tappade hakan litegrann,
- Vaa? nee, vadå?
- Du vill ju inte gå till hans jävla grav. Jag kan se det på dig!! svarade dottern upprört. - Har du ens tänkt igenom den här jävla dan överhuvudtaget!? Dotterns inre brast i bubblande ilska, hormonerna lät olika katastrofscenarion skena iväg och hennes puls steg allt mer. Hon började smacka med munnen och tittade på sin mamma med stirriga, vresiga, blinkande ögon.
- Jo-o, vi går dit nu. Seså, kom nu går vi, du och jag. Farmor kan stanna här. Änkan vände sig mot sin svärmor; - Farmor rara lilla, nu vaktar du byttorna, ser du, medan vi går och fixar till Åkes grav. Sedan tittade hon bestämt på sin dotter och de gick tillsammans under stel, isande tystnad mot stenen och den bortgångne familjemedlemmens unkna grav.
    De stod stilla och tittade mot stenen och dess barriga slöja ett kort slag, innan änkan föll ner på knä och började putsa och borsta rent, plocka undan allt skräp.
- Kan du plocka bort den där kotten också? inflikade dottern som övervakade sin mors idoga arbete, och pekade mot just den kotte som tidigare flygit ned i ett förmodat försök att träffa hennes huvud. När änkan hade fejdat klart började makens grav att uppnå de omkringliggande gravarnas prydliga skick. Hon konstaterade detta nöjt, samtidigt som hon konstaterade, genom att titta på de omkringliggande gravarnas prydliga skick, att ett knippe friska gravblommor var det som behövdes för att kröna detta verk. Hon satte händerna på sitt högra knä och hävde sig så pustande upp till fötters igen, och knatade stelt iväg för att titta till svärmodern, såväl som att hämta den bukett blommor hon iordningsställt redan dagen innan och packat ned i sin väska tidigt på morgonen innan den första bussens avfärd. Svärmodern gurglade till medan änkan sökte igenom sin bastanta släpväska, detta tecken räckte gott och väl för att änkan skulle känna sig bekväm med svärmoderns livsuppehälle ett tag till, men så fort hon greppat tag om de våta ljumma blomsterstjälkarna som hon fann längst ner på botten av väskans innanmäte, vände känslan och förvandlades till omedelbar oro -- hon hafsade upp handen genom lagerna av tomma, klånkande plastbyttor och fick upp en tämligen sorgsam syn för ögonen; den vackert och omsorgsfullt arrangerade buketten var tillplattad, böjd och bucklig, och mångt av bladens starka fotosyntetiska struktur hade börjat luckras upp.
- Vafan mamma, skrattade dottern när hon fick syn på vad modern kom bärandes på i handen. - Tur att han är död i vart fall! utropade hon och skrattade så att hon fick tårar i ögonen.
- Fint, nu kör vi! Nu sätter vi dit BLOMJÄVLARNA hahahaha! Nu var dottern för första gången glad och tacksam över att hon följt med, så att hon kunde beskåda detta torftiga blomsterarrangemang.
- Varsågod, pappa, vi tänker på dig, utropade hon och fnissade och försökte få tårarna att sluta rinna. Änkan bemödade henne inte med en enda blick. Hon satte dit blomsterbuketten så fint hon kunde i den gröna plastvasen, vilken sätts fast medelst en pinne som man sticker ned i marken, och hon ryckte loss de blad som såg allt för raggiga ut. Hon kanaliserade all sin fromhet och muttrade några gamla bönverser hon lärt sig i söndagsskolan som liten, allt för att hålla sina känslor i schack för att inte börja knota.
    Från andra sidan kyrkogården hade det stora sällskapet, vars silhuetter dottern tidigare försökt uttröna mer detaljer ur, medan denna osaliga blomsterceremoni utspelat sig, vandrat allt närmre den lilla familjen och nu börjat passera dem på grusstigen. Det var, liksom dottern hade kunnat ana, en stor grupp ungdomar. De var klädda i svart, vitsminkade, några med svart läppstift, några med tuperat lila hår, några med ljusfärgade linser och några med spetsbeklädda, krulliga tygparaplyn. De vred på huvudet åt dotterns håll, log gillandes då de hörde hennes hysteriska hånskratt och några av dem gav varandra införstådda blickar. De fortsatte vandra över grusstigen och bort över den väg som ledde tillbaka till busshållplatsen. En av dem - en ung man, kanske 18 år, klädd i en gråsvart, randig, långärmad tröja med hög, snäv krage och med ärmar som fortsatte långt över händerna, ur vilka ett par lakritsremmar hängde ut, vilka han planlöst och orytmiskt bet av, av och an, då det minst passade i konversationer, för att medvetet kunna störa och provocera, (en riktig charmör) - vände sig mot dottern då hon anlände busshållplatsen utanför kyrkogården, tillsammans med sin svettiga, utmattade lilla familj. Han stirrade på henne tills hon inte längre kunde hålla ut, där som hon stod cirka 4-5 meter bort från dem, och hon frågade irriterat: - Vafan vill du?
Resten av gruppen vände slött på sina huvuden och nickade återigen gillande åt henne.
 -  Äh du kan väl stå och vänta med oss? Vi vill bara snacka med dig lite, svarade tjejen med det tjusiga, krulliga svarta tygparaplyet i hans ställe. Hon satt ovan på ryggstödet av busshållplats-bänken med en blek liten pojke framför sig som vilade sin nacke mot hennes knän. Pojken hade glasögon, och gråa ringar under ögonen. Han hade en svart läderrock på sig som såg alldeles för varm ut, och ett par höga, stålhättade rejäla kängor. Lakritsrempojken fortsatte sitt stirrande och smackade högljutt. Dottern hade redan hunnit föreställa sig hur hon skulle bli en av dem - en i gänget - och hon var nervös över sina solbrända axlar, som helt enkelt inte följde den estetiska normen i denna grupp. Hon undrade om de tänkte att hon var helt oerfaren och barnslig, vanlig tjej. Men hon behövde inte oroa sig allt för länge. Efter en gemensam bussfärd och många skratt fick hon ett par telefonnummer på bussterminalen, och gav iväg sitt, innan de skildes åt och dottern behövde följa med sin familj hem till Lyselberg igen. Tre - fyra dagar senare samlade hon mod till att ringa upp. Gruppen skulle samlas på ett fält samma kväll, i hopp om att få släntra runt i mistlig dimma, och dottern fick skynda sig för att packa ihop sin väska med allt hon behövde, att duscha, välja tillräckligt coola kläder och hinna sminka sig. Hon testade att blanda sin svarta ögonskugga med en klick foundation, hon smetade runt blandningen mot sina fingertoppar och baddade sedan sina läppar med denna mix. Det såg grått, torrt och märkligt ut, och hon tyckte om det. Det passade en träff i dimfält perfekt.
- Jag åker till stan, sa hon till sin mamma och sprang iväg för att hinna med sista bussen. Hon kom inte hem förrän dagen efter, då bussarna hade slutat gå tillbaka hem för dagen. Änkan ställde inte särskilt många frågor, men hon satt vaken hela natten för att vänta in sin dotter. Fram mot klockan fem på morgonen somnade hon dock in på soffan, lätt och ytlig drömsömn, och när dottern klev in klockan halv sju var hon allt för sömndrucken och drömförvirrad för att kunna agera på lämpligt föräldravis. Hon suckade bara lättat, glad ändå över att inte ha blivit helt ensamlämnad med den döende, dödslängtande, skröpliga, gamla svärmodern. Dottern gick upp till sitt rum och stängde om sig. Hon skrev ner allt hon kunde tänka på, om sina nyfunna vänner, och sitt nya liv i sin dagbok och somnade sedan djupt och sov till klockan 18, då den 18-åriga pojken med lakritsremmen ringde och väckte henne.
- Sov du?! frågade han imponerat.
- Va, nej, jag är vaken, svarade hon, men det var tydligt att rösten inte hade använts på länge och att den just vibrerat till liv från ett dimmigt sömnland. Hon låg i sin säng och pratade med pojken i ett par timmar. Han läste upp passager ur den satanistiska bibeln för henne.
- “Blessed are the destroyers of false hope, for they are the true Messiahs - Cursed are the god-adorers, for they shall be shorn sheep!”. Det lät riktigt, instämde dottern.
 - Jag vill lära känna dig, jag vill besöka dina skogar, sa pojken sedan, efter att de bägge varit tysta i varsin ände under ett par minuter, då samtalsämnena hade runnit ut. Dottern hade tidigare under telefonatet berättat om sina skogar då han frågat henne vad hon egentligen brukade göra därute, ute i Lyselberg.
- Kom hit, du skulle gilla dem, svarade hon och hennes hjärta hoppade upp i halsgropen och började bulta hårdare. Ingen hade tidigare varit intresserad av henne, hennes liv eller hennes intressen. Han skulle komma på lördag kväll bestämde de. Det var nu onsdag.
         När han kom med den avtalade bussen på lördag kväll blev hon överraskad, eller ska vi hellre säga besviken, då hon såg att alla de andra också hade följt med. Hon såg ut som ett frågetecken då gruppen av ungdomar svärmande klev av och äntrade den lilla tuvan vid den mögliga, fastkedjade träbänken och den urblekta hållplatsskylten “Lyselberg”. Tjejen med det krulliga svarta, spetsparaplyet förklarade att de ville hålla sin midnattsceremoni därute - det var perfekt, de kunde ju göra vad som helst, helt ostört.
- LP berättade om dina skogar, suveränt, verkligen grymt att du kan tipsa oss. Ta med dig något du vill elda upp förresten, sa hon och skrattade berusat och blottade ett lila tandkött. Nu märkte dottern deras simmiga blickar och att några hade halvfulla vinflaskor i sina bleka, taniga grepp.
- Mot sherwoodskogen! ropade lakritsrempojken med pilimarisk blick och signalerade åt dottern att visa dem vägen. Hennes hjärta sjönk djupare i besvikelse, och hon kände sig sårad av hans bekymmerslösa energi och av denna ungdomliga oreda. Det passade inte alls till stämningen och skönheten i hennes egna melankoliska skogsgläntor och utkikshällar. Pojken, som hon hade trott förstod henne - de hade ju haft så förtroliga samtal häromdagen i timmar över telefonen - kanske inte förstod någonting, trots allt. Men han stod där nu framför henne, stirrade lika intensivt som dagen de först möttes på kyrkogården, lika provokativ då som nu.
- Jag ska hämta lite böcker vi kan elda upp, sa dottern och hennes nyfunna vänner jublade glatt. De svansade efter henne, hyfsat imponerade av denna nya, spännande skogstjej. Utanför huset försökte hon övertala dem att vänta på henne ute i trädgården medan hon samlade ihop sina saker, men lakritsrempojken följde med henne hela vägen in och rusade in över tröskeln utan att tveka. Han ville se hennes rum.
         Änkan satt i köket och skalade en hög med rödbetor. Hennes torra, spruckna fingrar var rosalila av betsaften och hon såg lakritsrempojken svischa förbi och uppför trapporna.
- Det här är LP, dottern försökte artigt introducera honom men hann inte förrän han redan var i trapporna på väg upp. - Jaja. Vi ska inte stanna, fortsatte hon, våra kompisar väntar därute.
Dottern sprang fort upp efter LP så att han inte skulle hinna rota runt och göra pinsamma fynd på hennes rum. Änkan satte ned kniven ur sitt grepp, satte ned handflatan mot bordsskivan och pressade sig upp till halvstående ur sin stol, för att kunna kika ut genom fönstret som blickade ut över framsidan av deras trädgård. Hon såg några ungdomar - sittandes och ståendes, några som rände runt, och fäktade med armarna mot varandra, samt någon som klunkade ur sig vin och torkade sig runt munnen med baksidan av handen och vinflaskan i ett fast grepp. Deras närvaro kändes som om en armé helt enkelt hade vandrat in och ockuperat deras land, som en laglös gerillagrupp, vilken kommit för att utnyttja gårdens resurser - den unga, vitala, friska dotter. Änkan försökte att inte knota. Hennes hand började skaka och hon kunde inte längre stödja sig med den så hon föll tungt ner på sin stol igen.
- Och allt detta tack vare dig, Åke, och din unkna gamla grav, tänkte hon tungt och var tvungen att sluta ögonen en stund och mumla den gamla bönversen ur söndagsskolan igen.
       Uppe på dotterns rum granskade Lakritsrempojken de affischerade garderobsdörrarna och kommenterade på Grim Riders-affischen så fort dottern kom in efter honom; - Posörer..!
- Den är gammal, svarade hon. Han skrattade och lät sig själv falla ner på rygg på hennes säng med ett studs. Han knäppte armarna bakom huvudet och pustade ut:
- Aah! Det här är fantastiskt. Fucking fantastisk lördag kväll. Och DU är fantastisk, vet du det?
Det osade söt ånga ur hans kropp när han pratade så mycket och det gjorde sig märkbart i luften på hennes rum. Hon märkte vad han försökte göra, men ville inte svara, för hon ville inte att han skulle säga något mer, han påminde henne om hennes pappa nu. Hon packade ner ett par böcker hon ärvt sin pappa, de enda böcker hon någonsin sett honom röra. Han hade läst i den ena, visste hon, men kanske hade han inte läst hela, om så, isåfall troligen långt innan hon var född.
       Det började skymma så sakteligen, himlen gick från klarblå till mer purpurblå, och gruppen vandrade i raskt tempo ut i skogen. De samlade ihop torra grenar och kvistar, någon hade med sig tidningspapper i sin ryggsäck. De hade alla olika föremål med sig, vilka de skulle tända eld på inatt och skänka till brasans varma, obarmhärtiga famn. De ville rena sina själar inatt.
- “By learning to release your hatred towards those who deserve it, you cleanse yourself of these malignant emotions and need not take your pent-up hatred out on your loved ones”, paraplytjejen läste ur deras bibel med övertygelse och dramatik i stämman och gruppen tog ett steg närmare den till omfång och intensitet ganska futtiga och halvveka elden. Åkes favoritroman låg på toppen av bråteshögen och i det självmedvetna första ljusskenet från eldlågan sved minnet av hans leende till - som om en tjock nål just penetrerat ett hål genom skinnet och rakt in i en blodåders vägg, så bultade och stack dotterns innanmäte också till av denna minnesbild. Hon stod, tillsammans med den grupp av ungdomar hon lärt känna på sin fars kyrkogård, kyrkogården utanför Olingdal, tre veckor tidigare, i en cirkelformation kring en oskyldig lägereld. Hon tände eld på dessa böcker, stod kvar och lät sig bli värmd utav dess flammor.
       Ljudet av brasans sprakande förändrade tonen i hennes tomma, stilla skog, och det steg till dess att det blev alldeles öronbedövande. Till detta bedövande ljud började de nervösa nerverna inuti hennes kropp och det bubblande blodet i hennes vener att dansa. Blixtstill, men dansandes till ljudet av böckernas ryggbrott, föreställde hon sig att hon kunde höra de exakta tillfällena då de gick av.
- Vi är sönderrivna medan våra ryggar så sakteligen går sönder..., hon dikterade en historia om sitt liv och låtsades som om detta var slutet på ett kapitel, som skulle leda till början på ett nytt. Hon slöt ögonen i cirkeln kring midnattselden i det nervösa ljuset av en begynnande söndag.