shake the shackles

SKAKAS VÄL FÖRE SERVERING

ja, det är väl så en måste göra för att nå en jämn glöd.

kliv ut i den fria luften och låt dig i tumultet omskakas.

säkert att du landar med en duns. har du otur, så landar du på vassa stenar. mer tur, i en taggbuske. men vet du, tumultet låter sig inte kontrolleras - det låter dig aldrig styra vart du landar. 

ibland är luften så tät av omistlig dimma att du liksom bara flyter omkring. sakta långsamt kan du sjunka ner mot jorden. andra dagar är natten kristallklar och du kastas ner som ett spö i backen. 

trivs du inte där du hamnat? låt dig återigen omskakas. problem ger dig nämligen luft under vingarna. du kan flyga långt bort, bara du skakas skakas skakas och dallrar i huvudet och stannar med problem!!!

 

nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen dit som är mödan värd.

så småningom du kan låta dig serveras - men mättnaden är aldrig långvarig!

din hunger kan inte stillas. döva den, döda den, dämpa den, men aldrig stilla.

Bänder upp min tredje syn

Försöker följa min själsliga kompass, titta i stjärnorna, spå i spottkoppen, men jag vet inte hur all inre info ska läsas? Vad betyder det att jag har svalt en näve sand och fortsätter sätta i mig mer?? Varför kan jag inte se denna sandlåda jag befinner mig i? Var är den hur stor är den.
Är jag katten som gräver ner stinkande fisklik i sanden...


Men gud. Type no more. Nu vet jag nu har jag det! Tack kackerlackan min trogna själsliga kompass, här fanns ju nyckeln till stjärnskåderiet. Sanden är ju små små små stenar. De där som var stora och tyngde ner all luft sen blev det grus som for omkring o krockade det kom salt o nu de fina pudret som jag inte ens kan se men kan smaka. Det fastnar på vägen ut. Kanske måste det lägga sig. Liksom jag. Gonatt/sovstund

Paradoxen, förnuftets djupa bugning inför något större

Läser en bok. En som bok som e klok:

Det är meningen att livet ska sätta sina spår. Man ska gå sönder, gå vilse och förundras.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
(och man kan inte gå vilse utan att besitta mod)


Vi har alla en klangbotten för vishet och djup. Om tiden är den rätta kommer det att börja eka och dåna i oss. Jag syftar på en rörelse neråt, djupt ner, så djupt att vi upptäcker de svindlande höjderna. In i det mörker i vårt inre som till slut kommer att blända oss med sitt klara ljus.

albatrossen den vita

om det tidigare bott en mal, och en annan gång en fjäril, i mitt bröst, så har där nu en albatross flyttat in. klumpiga vita albatross. som har stukat sin ena vinge. febrilt flax helt ur synk. kommer ingenstans. hamnar nära kanten. men vågar inte lämna detta trygga bo.
"luften bär även en stukad vinge"
och utsikten är makalös för den som inte blundar. och en bröstkorg är verkligen för trång. gallret som bröstets kotor bygger kan dig heller aldrig skydda. alla hör ditt oroliga skri.
din näbb sticker också hål på mina lungor - du tar all min luft. dina klor river nästan ur mitt hjärta - du öppnar alla gamla sår.
"flyg vidare, de måste våga ta ett kliv i tro" - it's free out there, out in the open air

paus

Känslomässigt brus stora
som stenar
det river, krockar och
dunsar
händer massa spännande
ljud och vibrationer och hopp
i min kropp
Sen värmer jag stenarna
och lägger ut dom på min kropp
De svalnar. Det blir en jämn glöd till slut.

Mina ögon tuggar på en salt sten
maler den till ett grus
Loben blir så varm av allt arbete
att allting svettas ut
Vaknar med vit mascara

salta russin

jag tycker om att äta salt mat. salta, salta, till läpparna blir torra och rynkiga som russin. tandköttet ska knottras och insidan av läppen med. det är gott. det smakar som svetten som halkar av mitt hår, som rinner ner i ögonen, som gör min blick simmig och salt. det smakar som långa strilar av tårar, som alldeles för fort hittar hela vägen ner till kinden.

jag har haft en alldeles god, fullkomligt lyrisk julaftonsdag. innan midnatt satt jag i en snöhög med tårstrilar på kinden och hakan. snö i svanken, och överkörda svullna fingrar. jag skrattade och skrek så att allting bara fanns där. förväntansfull och förberedd gav jag mig ut i stilla snö, gul himmel, tillsammans med mina bästa. i skogen, i mörkret, fanns andra människor där som kanske också var varandras bästa. de sa "hej", men vi var inga sår. så vi lekte, lekte, lekte. pulkan brakade. stjärtlappen vibrerade under svettig rygg. de andra kompisarna frågade oss "ska ni följa med?" och "ja". så vi började promenera långt, långt in i urskogen. vid träsket, var det... en högtidstid. faktiskt julens mening och andakt. alla krispiga träd var böjda och mjuka, kroknade under snöns tyngd. vi stannade, och - tyst - livets heliga närvaro och salighet kröp innanför kragen och in under kinden. kysste ögonfransarna, och blicken våt. jag vill alltid, alltid, alltid leka.

skulle kunna skriva massor om att

kasta sig åt vargar
göra saker mot bättre vetande
stå öga och öga eller vägg i vägg mot en satans jävla vägg

men det är inte så fruktansvärt roligt eller intressant.
kan skriva om det sen. nåt jag kan skriva om är

död
de små liven hittade en död liten stackars mus
den var helt nydöd och söt
vi tog hand om den
gjorde en begravning
sjöng tänd ett ljus
viskade fina ord
några ville göra kors
någon grät efteråt
jag sa: ledsen det får man va

hej, ursäkta

livet när man trampar på fallfrukt.
ett annat liv som mosas mot asfalt, under en dämpad sko.
plommon, körsbär, rönnbär, ät.

wax

..........................
känslan jag har;
känner att det är en förmån att vara jag.

vilka hinder som än kan finnas inom mig, eller uppstå runtom,
så kan jag sträcka ryggen - från krökt till rakt. hur ont det än gör!
jag vågar nämligen det.

älskar alla människor så mycket. vissa är inte lika lätta att tycka om.
men om man är envis, öppen, prövar olika sätt. så brukar det gå till slut.


--
den besatta ungen som gav mig mardrömmar.
den här veckan har hon varit som en ljuv dröm.
så himla, himla underbar. det är som en välsignelse att få uppleva den förändringen!!

älskar alla bubblande känslor som finns i andra människor, som JAG kan framkalla.
någon blir ledsen. någon blir arg. någon blir nyfiken. någon annan blir glad. någon ser möjligheter.
allt av samma sak. och nu pratar jag om vuxna till och med!

älskar denna förmån att få leva livet. få chanser och tillfällen. stöta på hinder. lära mig lite mer. känner mig... tacksam. har tackat en del denna vecka, och måste tacka mycket mycket mer i framtiden

skrev jag det? att jag har gluttat på en lucka?? detta är utkomsten!!!! massor av rikedomar. nu behöver jag inte vara så rädd. jag är det modigaste knyttet. kan ta hand om alla skrutt som kommer i min väg!

ånghäst

i ånghästparken. var där, några dar. har flytit runt, hakat på och hängt med. suttit som en gubbe i lådan och impat. levt på min egen strålglans. låtit den speglas i främlingars ansiktsuttryck.
så igår, gick jag och betalade och kämpade för att smula ner allt det där.
pulvrisera allt romantiserande av detta, romantik i destruktik.
att förstöra, förgöra och förinta det som är stringent och sant.
det är lite sorgligt det.
försöker, glutta lite på en lucka. kanske, finns det en liten flik nånstans på mig, där man kan knipa tag och dra loss. släppa ut men stanna kvar.
tårarna strilar ner på gatan och fyrans buss, men det regnar ute så det är ok.

det ljusnar

det ljusnar, och jag tjusnas.. nä. jo, lite förtjusad. men mest så är jag på en plats där händerna darrar, ögonen svider och pulsen vibrerar. tänker att jag måste åka bort o göra som alla andra ändå, trots tidigare dagar, hela året, då jag, liksom bestämt - att såhär ska jag göra!! "bara vara". slappa, softa, inte hetsa. inte prestera på min ledighet. stanna hemma. sova hur länge jag vill. sover, hur länge jag vill. får - dåligt samvete, döden varför är det så? ändå, är glad nöjd bra - glad för att jag är jag.

börjar bli proffs på att prata med människor runtom - alla! dem i vasastan - dem i perrongen. dem i luren, dem i busskuren. samtiden, gud vad är det för trams!! jag sparar mitt allt inför framtiden.

den här kan du stämpla

alltså, vilken plåga att det är så tillfredsställande att vara totalt självuppoffrande.
det är för härligt. det måste vara... någonting, med, kemi.
ännu sexigare att vara självUTPLÅNANDE.
men, allting gott.
vi får se om man kan mixtra med och lära sig behärska självkontroll.
måste påminna mig själv om detta.
(man kan egentligen påminna sig själv om vad som helst.
finns så många sanningar på detta jordklotet.
men man kan ju trösta sig själv, med att,
man har BRILJASEN ständigt i fokus!)

"gud jag var i sån extas där borta på terminalet"