jag har haft en alldeles god, fullkomligt lyrisk julaftonsdag. innan midnatt satt jag i en snöhög med tårstrilar på kinden och hakan. snö i svanken, och överkörda svullna fingrar. jag skrattade och skrek så att allting bara fanns där. förväntansfull och förberedd gav jag mig ut i stilla snö, gul himmel, tillsammans med mina bästa. i skogen, i mörkret, fanns andra människor där som kanske också var varandras bästa. de sa "hej", men vi var inga sår. så vi lekte, lekte, lekte. pulkan brakade. stjärtlappen vibrerade under svettig rygg. de andra kompisarna frågade oss "ska ni följa med?" och "ja". så vi började promenera långt, långt in i urskogen. vid träsket, var det... en högtidstid. faktiskt julens mening och andakt. alla krispiga träd var böjda och mjuka, kroknade under snöns tyngd. vi stannade, och - tyst - livets heliga närvaro och salighet kröp innanför kragen och in under kinden. kysste ögonfransarna, och blicken våt. jag vill alltid, alltid, alltid leka.
