Kråkan

En femårig flicka går på dagis. Vi kan kalla henne Liv. Hon är kär i Jocke, 5 år, det är honom alla flickor på avdelning 5 på dagiset är kära i. Han är söt, modig, tuff, och har många trogna kompisar. Varje dag sitter några av flickorna och ritar teckningar, kärleksbrev, till Jocke, som de sedan lägger högst upp på hans hylla i hallen. När Jocke sedan kollar igenom dagens skörd av kärleksförklaringar, sparar han bara teckningarna som kommer från Caroline. Caroline, är blondare än Liv. Hon har blåare ögon än Liv, och viktigast av allt - en rund liten gullig näsa som pekar upp. De andra kärleksteckningarna kastar Jocke i en papperskorg, en sån med stålgaller och tunn tunn vit plastpåse.
Liv fortsätter att lägga teckningar på hyllan, med stort pirr i magen och en skälvande känsla i sin hals. Liv kan se, när Jocke tittar på sina dagliga brev, att han, egentligen, tycker att hennes teckningar är fina. Som om han hoppades att Caroline skulle svara "det var jag!!", när han i hallen frågar: å vem har gjort den här. Han kan nämligen inte läsa. Och faktiskt bara gilla teckningar som kommer från Caroline. Hon är blondast, med blåast ögon och uppigast näsa. Liv vet ju allt detta. Hon är fem år och vet nämligen allt detta, och väldigt massor mer. Hon vet, att hennes teckningar är mycket finare än Carolines. Caroline ritar slarvigt, drar fort med dom tjocka kritorna, använder inte de tunna finare pennorna. Asymmetriska hjärtan, som hon fyller i utanför ibland. Använder färger som knappt syns, som gult på vitt.
Nästa kärleksteckning Liv ska ge till Jocke ska vara en kråka. Hon vet inte varför just en kråka, men hon vet att hon ska rita den så noggrant hon bara kan. Den ska se ut som en riktig kråka. Den blir stor, så att alla detaljer riktigt ska få plats, täcker hela pappret.
Kråkan blir så fin. Liv svindlas av tanken över att hon ska ge bort något så fint. Med stor glädje och förhoppning lägger hon teckningen av kråkan på Jockes hylla. Hon dröjer kvar, sätter sig i fönstret i hallen och väntar länge, med spänning, på Jockes dom. Först plockar han ner nåt brev som Caroline har gjort, som han sparar. Sen tar han ner kråkan. Han tittar på den länge, säger ingenting, frågar inte vem den är från, utan lägger den bara tyst tillsammans med Carolines brev.
Liv är så glad, inombords, hon vet att han vet, och hon vet att han aldrig sparar ett brev från henne eller någon annan flicka än Caroline igen. Detta vet hon och ska minnas länge.

Senare, en annan tid på dagis, i Kuddis. Jocke, hans bästis Martin, Caroline och Liv leker. De har byggt en scen av kuddarna, uppe på en tjockmatta, där man ska brottas. Jocke skryter att han är starkast på hela dagis. De har haft många brottningsturneringar i Kuddis. Jocke säger att han vunnit över varenda en på hela dagiset. Liv säger nej, du har ju inte brottats mot mig. Jag har jättestarka muskler. Jocke fnyser, en tjej kan inte vara starkare, och oavsett så är han starkast ändå. Det blir tyst ett tag, det är på eftermiddagen, inte så många barn är kvar. Jocke har massor av rastlös energi i sin kropp. "Okej, kom upp då så tävlar vi. Man ska brotta ner den andra och då har man vunnit" förklarar han för Liv. Liv vet förstås redan hur en brottningsmatch går till. Hon har sett Jocke brottas, svettas, bli alldeles röd i ansiktet många gånger.
Vilken tur, att inga andra barn är där, att inga pojkar vill brottas, att Martin är för tjock och att Caroline har en för fin fixad frisyr, hennes mammas inbakade fläta, som hon inte får förstöra. Förresten är hon nog inte särskilt bra på att brottas ändå.
Nu har Jocke tagit av sig tröjan. Han har bara långkalsonger på sig. Det är brottarklädseln. Lysrören gör sig påminda i det låga taket, i ett rum utan fönster.  Det är en mörk vintereftermiddag, i ett ljust och varmt kuddrum. Jocke och Liv tittar varandra i ögonen - vem ska gå på den andra först? Pulsen ökar och nerverna är på spänn. Nu är Liv exalterad. Hon tar i sitt allra starkaste, hon går på Jocke först. Hon brottar ner honom och håller fast honom under sig på den vingliga brottarscenen, efter en kort men hård kamp. "Ja! Jag vann! Jag är starkast!!" Jocke vill inte prata om det, han vill inte titta på Liv. Han lägger sig och vilar bredvid Caroline. Liv är så stolt. Vilket flyt.

Stockholm/Berlin

Dagar grå arga glad missar ett tåg regnar idag
ett hopp du är död vi andra får gå, längre ifrån
våra ensamma jag.

Röd glöd dunkar en brand hemma med bröd,
hoummos och malt.

Torkade tårar glittrar en kind
magiska läppar kom närmare min
Rusar ifrån jag saknar ibland
fantasin som jag har när den seglar iland

Svider sår kliar bra mörka spår river jag
(sönder och samman)

==

Mitt språk är inte mitt
I ett annat land, med
huvud i brand
blodad tand
Magiska band
mellan dig
och
mig
Vi och varandra vi dödar dom andra
(men bara ibland).

shake the shackles

SKAKAS VÄL FÖRE SERVERING

ja, det är väl så en måste göra för att nå en jämn glöd.

kliv ut i den fria luften och låt dig i tumultet omskakas.

säkert att du landar med en duns. har du otur, så landar du på vassa stenar. mer tur, i en taggbuske. men vet du, tumultet låter sig inte kontrolleras - det låter dig aldrig styra vart du landar. 

ibland är luften så tät av omistlig dimma att du liksom bara flyter omkring. sakta långsamt kan du sjunka ner mot jorden. andra dagar är natten kristallklar och du kastas ner som ett spö i backen. 

trivs du inte där du hamnat? låt dig återigen omskakas. problem ger dig nämligen luft under vingarna. du kan flyga långt bort, bara du skakas skakas skakas och dallrar i huvudet och stannar med problem!!!

 

nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen dit som är mödan värd.

så småningom du kan låta dig serveras - men mättnaden är aldrig långvarig!

din hunger kan inte stillas. döva den, döda den, dämpa den, men aldrig stilla.

Bänder upp min tredje syn

Försöker följa min själsliga kompass, titta i stjärnorna, spå i spottkoppen, men jag vet inte hur all inre info ska läsas? Vad betyder det att jag har svalt en näve sand och fortsätter sätta i mig mer?? Varför kan jag inte se denna sandlåda jag befinner mig i? Var är den hur stor är den.
Är jag katten som gräver ner stinkande fisklik i sanden...


Men gud. Type no more. Nu vet jag nu har jag det! Tack kackerlackan min trogna själsliga kompass, här fanns ju nyckeln till stjärnskåderiet. Sanden är ju små små små stenar. De där som var stora och tyngde ner all luft sen blev det grus som for omkring o krockade det kom salt o nu de fina pudret som jag inte ens kan se men kan smaka. Det fastnar på vägen ut. Kanske måste det lägga sig. Liksom jag. Gonatt/sovstund

Paradoxen, förnuftets djupa bugning inför något större

Läser en bok. En som bok som e klok:

Det är meningen att livet ska sätta sina spår. Man ska gå sönder, gå vilse och förundras.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
(och man kan inte gå vilse utan att besitta mod)


Vi har alla en klangbotten för vishet och djup. Om tiden är den rätta kommer det att börja eka och dåna i oss. Jag syftar på en rörelse neråt, djupt ner, så djupt att vi upptäcker de svindlande höjderna. In i det mörker i vårt inre som till slut kommer att blända oss med sitt klara ljus.

albatrossen den vita

om det tidigare bott en mal, och en annan gång en fjäril, i mitt bröst, så har där nu en albatross flyttat in. klumpiga vita albatross. som har stukat sin ena vinge. febrilt flax helt ur synk. kommer ingenstans. hamnar nära kanten. men vågar inte lämna detta trygga bo.
"luften bär även en stukad vinge"
och utsikten är makalös för den som inte blundar. och en bröstkorg är verkligen för trång. gallret som bröstets kotor bygger kan dig heller aldrig skydda. alla hör ditt oroliga skri.
din näbb sticker också hål på mina lungor - du tar all min luft. dina klor river nästan ur mitt hjärta - du öppnar alla gamla sår.
"flyg vidare, de måste våga ta ett kliv i tro" - it's free out there, out in the open air

paus

Känslomässigt brus stora
som stenar
det river, krockar och
dunsar
händer massa spännande
ljud och vibrationer och hopp
i min kropp
Sen värmer jag stenarna
och lägger ut dom på min kropp
De svalnar. Det blir en jämn glöd till slut.

Mina ögon tuggar på en salt sten
maler den till ett grus
Loben blir så varm av allt arbete
att allting svettas ut
Vaknar med vit mascara

salta russin

jag tycker om att äta salt mat. salta, salta, till läpparna blir torra och rynkiga som russin. tandköttet ska knottras och insidan av läppen med. det är gott. det smakar som svetten som halkar av mitt hår, som rinner ner i ögonen, som gör min blick simmig och salt. det smakar som långa strilar av tårar, som alldeles för fort hittar hela vägen ner till kinden.

jag har haft en alldeles god, fullkomligt lyrisk julaftonsdag. innan midnatt satt jag i en snöhög med tårstrilar på kinden och hakan. snö i svanken, och överkörda svullna fingrar. jag skrattade och skrek så att allting bara fanns där. förväntansfull och förberedd gav jag mig ut i stilla snö, gul himmel, tillsammans med mina bästa. i skogen, i mörkret, fanns andra människor där som kanske också var varandras bästa. de sa "hej", men vi var inga sår. så vi lekte, lekte, lekte. pulkan brakade. stjärtlappen vibrerade under svettig rygg. de andra kompisarna frågade oss "ska ni följa med?" och "ja". så vi började promenera långt, långt in i urskogen. vid träsket, var det... en högtidstid. faktiskt julens mening och andakt. alla krispiga träd var böjda och mjuka, kroknade under snöns tyngd. vi stannade, och - tyst - livets heliga närvaro och salighet kröp innanför kragen och in under kinden. kysste ögonfransarna, och blicken våt. jag vill alltid, alltid, alltid leka.

skulle kunna skriva massor om att

kasta sig åt vargar
göra saker mot bättre vetande
stå öga och öga eller vägg i vägg mot en satans jävla vägg

men det är inte så fruktansvärt roligt eller intressant.
kan skriva om det sen. nåt jag kan skriva om är

död
de små liven hittade en död liten stackars mus
den var helt nydöd och söt
vi tog hand om den
gjorde en begravning
sjöng tänd ett ljus
viskade fina ord
några ville göra kors
någon grät efteråt
jag sa: ledsen det får man va

hej, ursäkta

livet när man trampar på fallfrukt.
ett annat liv som mosas mot asfalt, under en dämpad sko.
plommon, körsbär, rönnbär, ät.

wax

..........................
känslan jag har;
känner att det är en förmån att vara jag.

vilka hinder som än kan finnas inom mig, eller uppstå runtom,
så kan jag sträcka ryggen - från krökt till rakt. hur ont det än gör!
jag vågar nämligen det.

älskar alla människor så mycket. vissa är inte lika lätta att tycka om.
men om man är envis, öppen, prövar olika sätt. så brukar det gå till slut.


--
den besatta ungen som gav mig mardrömmar.
den här veckan har hon varit som en ljuv dröm.
så himla, himla underbar. det är som en välsignelse att få uppleva den förändringen!!

älskar alla bubblande känslor som finns i andra människor, som JAG kan framkalla.
någon blir ledsen. någon blir arg. någon blir nyfiken. någon annan blir glad. någon ser möjligheter.
allt av samma sak. och nu pratar jag om vuxna till och med!

älskar denna förmån att få leva livet. få chanser och tillfällen. stöta på hinder. lära mig lite mer. känner mig... tacksam. har tackat en del denna vecka, och måste tacka mycket mycket mer i framtiden

skrev jag det? att jag har gluttat på en lucka?? detta är utkomsten!!!! massor av rikedomar. nu behöver jag inte vara så rädd. jag är det modigaste knyttet. kan ta hand om alla skrutt som kommer i min väg!

ånghäst

i ånghästparken. var där, några dar. har flytit runt, hakat på och hängt med. suttit som en gubbe i lådan och impat. levt på min egen strålglans. låtit den speglas i främlingars ansiktsuttryck.
så igår, gick jag och betalade och kämpade för att smula ner allt det där.
pulvrisera allt romantiserande av detta, romantik i destruktik.
att förstöra, förgöra och förinta det som är stringent och sant.
det är lite sorgligt det.
försöker, glutta lite på en lucka. kanske, finns det en liten flik nånstans på mig, där man kan knipa tag och dra loss. släppa ut men stanna kvar.
tårarna strilar ner på gatan och fyrans buss, men det regnar ute så det är ok.