25.5.16

från förra året

När du inte behöver skriva längre. Kanske för att du blivit vuxen. Döv, död, bedövad. Inga drömmar kvar. Fast nä, såhär kan det också vara: att du inte längre behöver existera och dokumenteras, när livets längtan efter sig själv gör sig påmind snarare än djävulens lockelser om självförverkligande, och gud är gul, han uppenbarar sig som ett sken och sticker dig i lungorna samtidigt som han värmer dig i strupen. Min brevvän skickar en bok - på ett annat språk - han kan inte läsa det, men vill veta vad som står skrivet däri. Det är inte mitt språk heller, men som av en förskickelse kan jag ju läsa ändå, för jag kan allt. Det står skrivet däri att boken är en byggnad och varje sida är ett rum. Det är på norska. Boken är gul. Författaren har läst ‘Grapefruit’ (som också är gul) och vill pussla ihop en egen liten saga. Men där finns inga riktiga frukter att skörda, bara porslinsfrukter, virkade frukter och nyligen desinficerade plastfrukter. Jag kan däremot inte läsa böcker på öppensinnat vis, de verkar alla omagiska och orealistiska nuförtiden. Jag tror att jag vet hur författaren tänker. Kanske ska jag börja läsa fantasy och science fiction ändå. Men förmodligen är väl även de dumma, naiva författarwannabes som bara försöker skriva böcker istället för att verkligen skriva dem. Den där gula boken, den är inte ens ett försök. Inte på riktigt. När jag försöker, då blir det alltid som jag vill. Och förresten, det som provocerar mig ändå mer och lite därtill, angående den gula boken, det är att han spelar i ett band. Black metal slash norsk folkloristik, det är så satans lagom coolt och mystiskt. Särskilt om man vill släppa en värdelös liten bok. Jag tänker på Märta Venrätts låt “o Du satans jävla rövhål”. Om jag tidigare blev provocerad av rika män i dyra rockar, som jag såg på stan, blir jag numerad mer provocerad av män med töjda öron. De ser ut som elaka, osympatiska, löjliga figurer. Varför upprörs jag så starkt? För i den här stan, i den här världen, är det alltid männen som vinner. Men, det är bara ett koncept och påhitt, en lek med tanke. Allra mest upprörs jag förstås av att det är en spegel. Påminner mig om mitt egna behov av dölja mig bakom en mask, en fasad, bakom en bok, dold av bokstävernas abcdefghijklmnop... Och jag döljer mig bakom rosa lila blått hår, bakom stora elaka tatueringar, bakom ilsket ansiktsuttryck och grindcore i hörlurarna. Så satans lagom cool och mystisk. Jag bygger upp muskelstyrka för att ta upp mer plats. Eftersom det alltid blir som jag vill, går jag till och med in i dörrkarmar så breda har mina axlar blivit (jämfört med förut). Jag går rakryggad, hakan upp, brösten ut och axlarna bak. Och jag försöker skriva en bok, varför blir den inte som jag vill? För det är inte ens ett försök, inte på riktigt. Är det en bok eller inte? Ingen vet vilket, ingen av er kan läsa. Analfabetismen är väl utspridd och abcdefghijklmnop ersätts inom en snar framtid troligen av ett ponmlkjihgfedcba. Det ska bli intressant att bevittna. Men jag är inte intresserad av politik, bara lite grann, ibland. Dock detta: vuxna män som ligger med barn? Är det inte politik? Byxmyndig, vad är det för ett begrepp, hur kan ingen förstå att det är satans jävla knäppt? 
Nu är jag 27 år 4 månader och 9 dagar. Jag har mognat men är mitt allra barnsligaste. Jag är barnsligt otacksam och aldrig någonsin nöjd. Mina dagdrömmar och fantasier fyller mig med längtan till äventyr, romantik och livets fulla mening. Jag kan inte acceptera mitt andetag. Jag vill bara gjutas, stöpas, fyllas med trummor, bank och bas. Jag måste slå mig blodig för att vakna. Trögflytande gröt i huvudet gör mig lite ängslig ibland, men skogens alla tallar får mig på fall. Jag fingrar alla tallar, känner barken grå och grand, snubblar ned i gropar och lyfter på stenar för att finna småkrypens land. Småkrypens land... Här i storstan påminns jag om det ibland. Nu är jag alltså 27, och min vän han ligger med en 16-åring. Jag träffar henne, ser att hon är ett barn i en barnkropp. Men hon är klok, och i hennes blick möter vi varann i samförstånd. Hon kommer att minnas denna tid tillsammans med min vän med blandad stämning, och olust i frågan - vem var denna loserguy?