har ni varit med om sår i en folksamling? det är när många stressade själar står och stampar på samma plats. till den platsen kommer en glad och lugn, som säger "HEJ!" - nu blev det ett sår hos alla dom där andra. mycket vanligt att sår förekommer i alla möjliga transportsammanhang - lokaltrafik, flygplats. som den glade på en plats tänker jag med det samma: "vart kommer detta starka behov av sår från?!". de är så olyckliga och avundsjuka.
en vecka senare går jag på en bro, på årets finaste novemberdag, och tittar på solens glitter i alla träd och fönster - jag är inte lugn och utstrålar inget "HEJ!" den här gången, utan slänger nervgift på asfalten. måste skräpa ner, måste göra något olagligt, med det samma! annars blir livet tomt och meningslöst, om det bara ska vara en glad, en lugn, som går på en bro en vacker dag. fryser inte ens, trots att jag valde de tunnaste byxorna. de sårade joggar förbi i svart friskisskrud och röda nunor. men de springer inte på riktigt, de bara låtsas, det är faktiskt inte ens ett försök. när jag försöker, då blir det alltid som jag vill.
hemma i kvadraten, den kära. mannen som säger att mitt hår är råttlila, det har ingen lyster. vad menar du? frågar jag. sitter still, gör inget, för jag bör inget göra. tänker att jag ska göra, men jag lutar mig istället mot prokrastingeringens milda makter. prioriterar studiet av små djur och stoffbildandet av en eventuell novell före hygien och hälsa. vaknar upp från en dröm, där jag låg på ett smuligt och luddigt schackrutigt golv i mitt kök. jag ligger med högra armbågen under huvudet, örat ringer och tjutar så där som det gör när man bygger en vägg framför den. formar min kropp efter formen av en räka. blundar och hoppas att mina ögon inte blir till svarta pluppar. hellre är jag en blind räka. det sticker och kliar i mitt ansikte, kanske är det all kemi i håret, som ligger över mitt ansikte. men om jag öppnade ögonen skulle jag se att det bara är liten pälsängerslarv som mumsar på mitt döda ytlager av hud. fest och kalas för den som inte knotar! jag kanske sov en stund, fast på riktigt var jag nog vaken, i en timme eller så. min navel är tillgänglig, men ingen går dit för där finns inget ludd. den lilla kryper upp i hårfästet där han avslutar sitt lyckliga liv. även om färgen är dyster så har den ingrodda kemin nog av sin dödliga lyster. min radar är avstängd men ändå är den så stark.
på kvällen får jag besök av den där fjärilen som fladdrar på fönstret. jag släppte ju ut den, vad gör du här igen?! den fladdrar runt i min bröstkorg, fast det var nog där giftet, som inte gjorde mig lugn, men smakade äckligt, höjde min puls och ökade takten på fjärilens vingars slag. när jag gör mig lugn igen blåser jag med min bortgångna mormors tork. i en kvadratisk spegel skrämmer jag den svarta nattfjärilen gång på gång - i dagens ljus syns nattens svarta fladdringar utanför mitt hus.