Längst upp i nordöst av det gigantiska landet i nordväst finns ett större samhälle beläget, med identiska bostadsområden uppradade efter varandra med identiska höghus uppradade efter varandra med miljontals familjer levandes bredvid varandra med miljarder relationer till varandra, och man brukar säga att det är världens enda hektiska storstad ute på landet. I denna stora stad, i en typisk liten lägenhet, med två små instängda rum och en gammal, dammalstrande, mörklila heltäckningsmatta, bor Divina och hennes föräldrar. De två rummen består av ett sovrum, där de tre har varsin madrass på golvet, och ett badrum, med mögligt gröna väggar och ett gulfläckigt duschdraperi. Mellan de två rummen ligger ett kök, där det ständigt står kokande vatten på spisen och tjuter.
Varje morgon ställer Divinas mor - en kortväxt och korpulent kvinna, med ett enormt omfång på en gigantisk mage - i mörkret fram åtta korgar på deras rostiga, lilla, cirkulära bord, i det ständigt tjutande köket. I korgarna ligger en blandad kompott av delikata bakverk, som hon under ännu en sömnlös natt omsorgsfullt knådat och jäst ihop. I deras typiska lilla lägenhet är varenda natt en sömnlös natt. Moderns livs stora och enda passion är frukost. En morgon utan rejäl frukost är för henne alldeles otänkbart och därför avstår hon all sin nattliga sömn för att hinna förbereda sitt älskade morgonmål. Skramlandet från kökslådor och luckor, och hasandet från hennes tofflor ekar högt i hela lägenheten, genom mörkret, tillsammans med det kokande vattnets tjut, samtidigt som en tjock gräddande doft från ugnen långsamt fyller upp rummen. Ljuden och doften lämnar Divina och hennes far - liggandes på sina madrasser i det mörka sovrummet - i ett vaket, men fullkomligt apatiskt, tillstånd. Det drar ihärdigt i Divinas panna vid varje släpande fotsteg hennes mor tar och varje gång en låda öppnas eller stängs igen rycker både hennes armar och ben till. Allt eftersom natten fortskrider och rummen fylls upp av doften från ugnen känns draget och ryckandet i kroppen emellertid allt mindre, då kroppen, liksom luften, tjocknar till och slås av en dåsighet, vilket till morgonen slutligen förvandlas till ett kraftigt illamående.
Varje morgon springer Divina - med sin lilla taniga och nästan apliknande kropp och sitt stripiga hår hängandes i ansiktet, utmattad, illamående och förbannad - förbi deras rostiga lilla cirkulära köksbord, på vilket åtta små korgar fyllda av bakverk står. Hon springer direkt in till badrummet, där hon smäller igen dörren bakom sig. Hon skyndar sig att vrida om låset, på liv och död, och lugnar sig inte förrän hon frenetiskt ryckt i handtaget ett tjugotal gånger. Först då, när en försäkran om att dörren verkligen är låst når henne, slappnar hon och alla hennes muskler på helspänn av. De uppspärrade ögonen stängs för en stund sakta igen och naglarna, som hårt trycks in i de egna handflatorna, släpper sitt grepp. Lättad, uttömd på krafter, sjunker hon ihop på badrumsgolvet, på knä, med huvudet hängande över toalettsitsen och fäster blicken på sin egen spegelbild i toalettvattnet. Ögonen glänser och håret är fastklibbat i pannan. Hon tömmer sig på den kvalmiga nattluften som än en gång samlats inom henne och istället för i munnen, halsen och magen sitter den nu i det slitna håret. Att hennes spegelbild alltid får henne att spy förundrar henne inte längre. Divina vet att hon inte är som de andra barnen för att hon lever under en förbannelse. Hon varken leker, äter, skrattar eller ler. Vetskapen om förbannelsen har skapat en förbittring inom henne, så stark att den lyckas kväva varje liten antydan till någon slags positiv tanke eller känsla. Det enda som existerar för henne är förbannandet av förbannelsen.
Varje morgon, strax efter att Divina rusat ut ur sovrummet, släpar sig fadern - en numera gammal och näst inpå senil gubbe, med ögon lika små som två russin - mekaniskt ut i köket och låter det ständigt kokande vattnet under några korta sekunder lyfta från spisen, då han i en beklämmande liten kopp häller upp te åt sig själv. I en betydligt större kopp häller han sedan även upp te till sin fru. Han slår sig ned vid bordet bredvid sin maka som febrilt stoppar i sig bröd efter bröd, kaka efter kaka, och långsamt dricker han upp sin lilla slurp te. Eftersom han under de otaliga åren i sin lägenhet, tillsammans med sin familj, varit utan sömn tänker han inte längre på något. Han bara dricker ur sin beklämmande lilla kopp te, medan hustrun sitter och frossar på stolen bredvid och dottern kräks i rummet bredvid, och han tänker inte på något. Hur teet smakar är honom likgiltigt, likaså om solen lyser in i rummet eller inte, eller om golvet vore skurat med avföring. Hans tankeverksamhet är kort sagt inte som den en gång var.
Dagarna ter sig emellertid inte alltid likadana. När fadern druckit klart sitt te återvänder han antingen in i sovrummet och lägger sig på sin madrass och stirrar upp i taket, betraktar alla sprickor och fläckar, eller så lämnar han lägenheten. En av sprickorna i taket påminner honom om en ståtlig rovfågel, med gigantiska utbredda vingar. Förr kunde han ligga och betrakta den i timtal, fundera över dess karaktär och förflutna, utan att någonsin känna sig uttråkad. Nu ligger han mest bara där istället. Men de flesta dagarna går han ändå ut.
När fadern druckit klart sitt te har hans hustru dock alltid redan somnat. Utmattad av sitt frossande, slocknar hon bakåtlutad på sin stol, med nacken bakåtböjd, och snarkar högljutt med vidöppen mun. Divina sitter tyst i rummet bredvid och är fullkomligt bortglömd, men det är hon inte medveten om. Efter sina ständigt återkommande morgonuppstötningar sätter hon sig på badrumsgolvet och börjar fundera djupt och göra upp planer. Allt sedan hon förvissade sig om sin förbannelse, inte för särskilt länge sedan, fördriver hon så stora delar av dagarna som möjligt med att genomföra olika ritualer, både improviserade och inlärda, för att söka undkomma sitt förbannade öde.
Ett par dagar innan den femte dagen i den femte månaden, efter en vanlig morgon då modern frossat sig till sömns och fadern lämnat lägenheten, plingade Divinas moster - en sliten, medelgrov medelålderskvinna med mycket stursk uppsyn och en grön sammetskappa - på dörren för att hämta upp Divina och ta med henne till skolan för första gången. Divina, som hade tassat sig ut, fram till köksfönstret, och tanklöst ritade mönster i dammet på fönsterblecket, hann inte reagera förrän mostern själv öppnade dörren och klev in i deras typiska, instängda lägenhet. Hon gick förbi sin snarkande syster med stormsteg och kastade, rynkandes på näsan, hastigt en föraktfull blick på henne. Hon gick rakt fram mot sin nästan apliknande, lilla systerdotter, som hon hårt grep tag i. Utan att göra motstånd följde Divina med den medelgrova kvinnan hon kände igen från något tidigare besök, utan att förstå något av denna för henne överrumplande situation. Senare på eftermiddagen, efter en hel dag av total förvirring och tusentals nya ansikten, fick hon även för första gången besöka biblioteket. Utanför biblioteket fanns några av de andra barnen och lekte. Tre stycken av dem cyklade skrattandes på en och samma cykel, och välte omkull i ett dike. Det gick så långsamt för cykeln och såg så mödosamt ut att Divina riktigt förargades över dem. Hon kunde inte förstå varför de andra barnen betedde sig så dumt, eller för den delen inte heller varför hon själv inte kunde bete sig likadant...
Efter besöket, som kom att bli mycket värdefullt för Divina, hade hon fått med sig en tjock, gammal, ockult bok hem. Förbittrad över de andra barnen, som lättsamt tittade och pekade i bilderböcker med giraffer klädda i snickarbyxor, sprang hon iväg till den ödsligare delen av lokalen och rakt in i en vuxen, som efter en mycket obehaglig utfrågning plockade fram boken åt henne. Med hjälp av denna bok hoppas hon nu kunna hitta lösningen på sitt livsomfattande problem. I boken står det skrivet om andar, demoner, häxor, magiska drycker, troll, trollkarlar, magiska formler, förbannelser, varulvar, vampyrer och allt man bör veta om dessa. Detta vet hon dock inte helt säkert, men hon tycker att det åtminstone verkar se ut att göra det. Därför spenderar hon dagarna inlåst på badrummet. Hon blir tvungen att fundera mycket över bokstäverna, eftersom hon inte kan läsa, men verkligen måste för att kunna hitta lösningen, och äntligen kunna leka som de andra barnen, och kanske till och med med dem.
Det luktar så illa inne i badrummet, och ibland börjar hon att gråta, för bokstäverna är så fruktansvärt svåra att förstå. Då försöker hon, istället för att läsa, att tolka bilderna i boken. Det är bilder på uppskrämda kvinnor i stora klänningar och stora hattar, män med högafflar och brinnande facklor, vilddjur med stora lysande ögon gömda i buskage, och mycket annat som hon inte riktigt vet hur hon ska kunna aktualisera och utöva där inne hos sig, i badrummet. Hon har dock, under dagarna då modern sover och fadern är frånvarande på ett sätt eller annat, samlat på sig lite olika föremål, liknande några av dem hon sett i bilderna i boken - sin fars hatt, sin mors brudklänning, ett par lösa tändstickor, en bordsgaffel och andra lösa småsaker. Hon har även ett block och en penna där inne hos sig, för att kunna anteckna resultaten av de olika genomförda ritualerna. Än har hon inte ritat dit någon stjärna, som visar att ritualen skulle vara lyckad. Efter de två försök hon gjort har hon tvingats rita dit två stycken kryss, vilka visar på misslyckande. I det första organiserade försöket till att bli av med sin förbannelse försökte hon - efter att ha studerat en bild, föreställande en till synes kissande djävul - att kissa uppåt, på väggarna eller något. Varför duschdraperiet nu är gult.
Morgonen därpå, när hon än en gång sprang in i badrummet för att låsa in sig, lika utmattad, förbannad och illamående som varje morgon, halkade hon nästan i en av sina pölar, varefter hon motvilligt ritade dit det första krysset, och sedan kräktes.
Den femte dagen i den femte månaden, efter en vanlig morgon då modern frossat sig till sömns och fadern lämnat lägenheten, plingade det åter igen på dörren. Med den sturska mosterns besök några dagar tidigare i färskt minne skyndade sig Divina att häftigt rycka i dörrhandtaget, där inne i badrummet, för att förvissa sig än en gång om att dörren verkligen var riktigt ordentligt låst. Hon tänkte inte följa med ut dit igen, till skolan och de andra barnen, och återuppleva all förvirring och allt obehag hon hade känt. Hon ville inte tvingas till någon lek, eller prata med någon vuxen med dålig andedräkt. Dessutom var hon mitt uppe i en ritual. Om hon blev lämnad i fred så att den lyckades och hon blev fri från sin förbannelse skulle hon möjligen kunna följa med, men nu behövde hon bara bli lämnad i fred. På sida 47 hade föregående kväll hittat en intressant bild i boken föreställande olika symboler, som hon nu höll på att rita dit på sin hud. De var högst troligen avbesvärjelse-symboler, tänkte hon. Med ansiktet och armarna nerklottrade och fyllda av symboler, med hjälp av ett av sin mors gamla läppstift, ställde hon sig spänd, på tå, och väntade på att ytterdörren skulle öppnas och mostern kliva in.
Under en väldigt lång minut hände ingenting. Endast moderns snarkande och tjutet från det kokande vattnet ljöd genom lägenheten. Divina tryckte ena örat mot badrumsdörren för att lyssna med alla sina krafter. Då satte ett ihärdigt plingande på dörren i gång. Mostern, eller vem det nu var som stod utanför, fortsatte att plinga oavbrutet i flera minuter. Plingandet ekade högt och skar in i Divina som en rostig såg och störde hennes stillsamma ensamhet. Förtvivlat försökte hon tränga bort plingandet genom att knipa ihop ögonen och pressa händerna över öronen. Då det inte hjälpte, blev hon till slut så frustrerad att hon ursinnigt började att sparka omkring sig - på dörren, toalettstolen, boken och sina anteckningar - och mitt under detta tumult vaknade modern upp med en kraftig duns, vilket fick plingandet att upphöra.
Förskräckt rycktes modern upp ur sin djupa sömn, med våldsamma spasmer i hela kroppen och hon slängde upp bland annat sina armar i luften, vilket satte henne och stolen ur balans, och de välte omkull, baklänges, och föll rakt i golvet med en fruktansvärd duns. Lika snabbt som hon hade kommit till medvetande hamnade hon bortom det igen.
Ett kort andetag och ett ögonblick efter denna olycka, vilken fick plingandet att upphöra, rycktes även dörren upp, och en främmande man - med yvigt, svart skägg och tjocka glasögon, iklädd en skrynklig, grå kostym och hatt - rusade klumpigt in i deras kvava, typiska lägenhet. Tvärt stannade han upp sig själv, efter att ha trampat snett på ett par skor, tog av sig sina glasögon och började titta runt i lägenheten. Han blinkade okontrollerat med ögonen, spärrade upp ögonlocken, lät dem falla, spärrade upp dem igen och skrattade till, korta skratt genom näsan. När han fick syn på den omkullfallna och medvetslösa modern förvreds hans anlete likt ett utropstecken, han spärrade upp ögonen än en gång och skrattade förtjust till genom näsan. Han gick fram till köksbordet och lade ifrån sig sina glasögon, medan han böjde sig över moderns ansikte för att undersöka henne lite grann.
- Du var allt en riktig koloss, du! He-he-he! ropade han högt och log nöjt. Är du mänska, eller kanske valross? Det vet endast Fan själv...! Haha...!
Han lutade sig tillbaka, strök sig över skägget och lät sig fascineras av den enorma storleken på kvinnan som låg avtuppad framför honom på golvet. Det var då självaste, tänkte han och skrattade till åter igen.
Divina hörde den främmande mannen fumligt stryka omkring i deras lägenhet och göra märkliga läten med näsan och prata till hennes moder. Hon undrade vad han var ute efter - inte var det väl hennes bok? Kunde förbannelsen verkligen ha sänt ut en av sina underordnade, för att hindra den pågående avbesvärjelsen? Smått började panikångesten att krypa fram hos henne, tillsammans med kallsvetten, och hennes hjärta började att bulta hårdare och snabbare. Uppjagad ville hon försäkra sig en gång till om att badrumsdörren verkligen var låst. Tveksamt grep hon mycket långsamt tag i dörrhandtaget. Hon stod still ett tag och kände det kladdiga läppstiftet och sin egen svett smetas ut på handtaget, som plötsligt började att våldsamt röra sig och slå, utan att hon ryckte i det. Förfärat gav hon ifrån sig ett skri.
- Nog visste jag att du var där inne! He-he! Kom ut nu raring, vattnet kokar ju! ropade den främmande mannen glatt från andra sidan dörren och hukade sig för att kika in genom nyckelhålet. Han stånkade och knep ihop ögonen, växlande, det ena efter det andra. Då han inte kunde se något annat än svart genom nyckelhålet suckade han uppgivet och ställde sig upp rak igen.
- Fasiken, vad den knakar! gormade han då plötsligt till, upp i taket, och började bekymrat att stryka sig över skägget. Divina hoppade till.
- Vilken? slapp det obetänksamt ur henne.
- Ryggen! Min rygg! skrek han till svar och kastade bak armarna på sin rygg.
Divina korsade händerna över sin mun och spärrade upp ögonen utav förskräckelse. Varför hade hon talat till honom? Nu var allt hopp ute, tänkte hon, och förargades över sin oerhörda klumpighet. Nu visste den främmande mannen alldeles säkert att hon befann sig där inne och han skulle alldeles säkert bryta sig in och avlägsna alla de symboler hon ritat upp, och för evigt skulle hon fortsätta att tvingas leva under sin förbannelse. Krampaktigt knöt hon sina små beniga nävar och borrade naglarna djupt in i sina handflator.
Den främmande mannen hade emellertid redan lämnat dörren och Divina, och gick upprört runt i cirklar i köket, muttrandes över sin dåliga hälsa och rygg, och framförallt sin arbetsgivare. Muttrandet övergick i kaskader av svordomar, riktade mot den fläskbente översittaren till arbetsgivare, vilka han började att gnola och nästan yla fram. Han rynkade pannan dubbelt åtta gånger om och förbannade dagen då hans arbetsgivare föddes och bedyrade även att han, om han så fick chansen, skulle slita av honom hans fåniga kappa som han så malligt stroppade omkring i och därefter bryta sig in i hans fåniga lilla lägenhet, där han skulle stjäla hans fåniga fästmös alla pärlsmycken och silverbroscher, och slå sönder allt deras fåniga finporslin med deras fånige sons fotbollspokaler. Han gick helt och hållet upp i sitt raseri, vilket brukade komma och gå lite som det ville, flera gånger om dagen oftast, och glömde bort var han befann sig då hans upprörda cirkel korsade den omkullfallna stolen och Divinas moder. Utan att se sig för gick han rakt in i dem och snubblade över dem. Han gjorde en liten kullerbytta ner på köksgolvet.
Fallet väckte upp honom ur hans kortvariga yra av raseri, och han satt förvirrad på köksgolvet, utan att veta vilket golv det var. Hatten hade fallit av och hans trassliga hår var tilltufsat och stod upp åt alla håll. Han blinkade med ögonen och tittade sig omkring i lägenhet en gång till. Han kände inte igen något av det han såg. Så fick han syn på den avsvimmade modern precis bakom honom. Skräckslagen ryggade han bakåt och ställde sig på fötter. Han stirrade på henne vettskrämt, och började panikartat att hyperventilera.
- Cristina!!! började han sedan att ropa mellan de häftiga andetagen.
- Min Cristina! Min raring! Cristina!!! Vad ligger du där för?!
Han slängde sig snabbt ner på golvet igen, på knä, och krälade fram till Divinas moder. Han dunkade henne hårt i bröstet med sin knytnäve och fortsatte att ropa Cristina, samtidigt som han grät och snörvlade förtvivlat.
Från en början hade Divina för avsikt att ignorera den främmande mannens gråt och skrik. När de efter ett tag uppgick i en så hög ljudnivå att fönstrena ute i köket skallrade och det gulfläckiga duschdraperiet bakom henne i badrummet till och med fladdrade stod hon dock inte ut längre. Dessutom hade hon tagit sig samman och förkastat sin tidigare, paranoida slutsats om att den främmande mannen samverkade med förbannelsen, och antog nu istället att han bara var en förvirrad främling som uppenbarligen förväxlade hennes mor med någon annan. Och hon skakade nästan av ilska. Hon uppskattade inte direkt att främmande tokiga män satt och bölade i deras lägenhet. Hon ville inte ha sådana här uppehåll. Hon fick inte störas! Inte när det gäller liv och död! Hon klev ut ur badrummet och blängde på den främmande mannen hon just vid det tillfället hatade så innerligt. Hon fick kisa för det starka dagsljuset. Den främmande mannen låg på knä, med baken upp i vädret, och tryckte sin kind mot moderns och snorade ner bägge deras ansikten. Det starka dagsljuset fick Divinas hud att se nästan genomskinlig ut och de uppritade symbolerna, som vid det här laget nästan var fullkomligt utsmetade, att lysa liksom orangeaktigt, från hennes armar och ansikte. Det starka ljuset, samt den ovanliga scenen i deras kök, gjorde henne först förvirrad, men hon erinrade sig snabbt sitt hat mot honom och harklade sig irriterat, som ett första steg för att få ut den främmande mannen därifrån och återfå det dagliga lugnet i deras lilla typiska lägenhet.
Den gråtande främmande mannen tittade upp mot henne. Han hade stoppat sitt kalejdoskopiska gråt och höll på att blinka ut de sista tårarna ur sina ögon. Han låg kvar med kinden tryckt mot Divinas moder, men hade allt jämt redan glömt bort henne. Han tittade mot Divina men kunde inte se henne. Han gnuggade sina ögon länge och väl, tills de var så torra att de nära på frasades sönder, och fortsatte sedan sitt blinkande. Utan sina glasögon såg han Divina bara som en svart, men orangeaktigt lysande, klump. Alldeles rödgråtet tog hans anlete nu form av ett frågetecken, samtidigt som han började att känna sig smått tjusad av denna märkliga klump, vilken kunde harkla. Han sträckte på halsen och började ivrigt och otåligt att leta och ropa efter sina glasögon.
- Var är ni då?! Hallå!
Han drog ett djupt andetag och snörvlade till ordentligt en sista gång. Det var en så fruktansvärd utdragen och högljudd process att Divina trodde att han skulle spränga sitt eget huvud, och hela rummet skakade. Bordet dansade en klumpig dans och alla de små korgarna med fåtalet överblivna bakelserester och den främmande mannens glasögon damp ner i golvet.
Just som den främmande mannen, rödgråten och skrattandes, med hela ansiktet nersnorat, grep tag efter sina glasögon där han låg på den kolossala medvetslösa kvinnan, och Divina stod harklandes, nerklottrad med läppstift i ansiktet och över armarna, och blängde irriterat på denne, klev hennes far in genom dörren, in i denna besynnerliga scen. Förvånad över den oväntade syn han möttes av, tog han hastigt av sig sin hatt, tittade ner i golvet och började mumlandes att ursäkta sig. Han bad om ursäkt för att han störde dem i deras familjeangelägenheter och förklarade förvirrat att han måste ha gått fel. Han är nämligen inte riktigt klartänkt, förklarade han vidare. Han nickade åt golvet ett par gånger och backade sedan ut ur sin typiska lilla lägenhet.
Divina tittade oförstående efter honom. En otäck känsla drog genom hennes kropp. Hon tittade tomt på ytterdörren. Då lät den främmande mannen bakom henne. Han hade satt på sig sina glasögon och skrattade roat.
- Du var allt bra ful, du! He-he! Vet du det?! skrek han och tittade förväntansfullt på henne.
Två dygn efter den femte dagen i den femte månaden hade fadern utan uppehåll virrat omkring upp och ner i otaliga trappuppgångar i höghus efter höghus och klivit in i den ena lägenheten efter den andra, för att hitta den rätta, där han hörde hemma. Någonstans inom sig kände han att han villkorslöst måste hem och lägga sig på sin madrass. Alla husen var förargligt nog så lika, och han hade ingen aning om vart han begav sig, utan sprang endast runt på måfå, dit näsan pekade, förstås utan att tänka sig för. I de oändliga trappuppgångarna möttes han stup i kvarten av fientliga blickar, från identiska människor på väg ut att slänga några soppåsar eller rasta sina hundar, och ibland sprang han även in i någon brevbärare eller någon gammal dam, som på grund av sina åderförtjockade leder fastnat någonstans på första trappsteget och stod gråtandes efter hjälp. Men han ägnade dessa föga uppmärksamhet. Någonstans inom sig kände han även att han villkorslöst måste hem för att passa upp på sin fru. Han fortsatte att irra omkring ända till natten föll igen och ett par nattfjärilar hejdade hans sökande, då de fladdrande flög runt över hans huvud och bokstavligen skrämde livet ur honom. Han hade när omständigheterna kom omkring trots allt hunnit bli en gammal man. Medan han försökte undkomma de i hans tycke fruktansvärt motbjudande nattfjärilarna slutade hans hjärta bara helt plötsligt att slå, och han blev tvungen att lägga sig ner raklång på golvet - såsom han brukade ligga bredvid sin dotter om nätterna - i en korridor på sjunde våningen, i något av alla de i kopiösa mängderna höghus. Han låg fortfarande levande en stund, utan att hjärtat slog, med öppna ögon och hann precis upptäcka en fuktskadad del av taket, med mögel som absolut påminde om en snigel, just innan han dog, och träffades av tusenetthundra små stenkulor. Just som han höll på att dö rullade händelsevis tusenetthundra små stenkulor ner för trappan, uppifrån åttonde våningen, och fortsatte i hög fart rätt in i honom, och någon på våningen över hördes jubla förtjust.
Två dygn efter den femte dagen i den femte dagen hade Divina, liksom sin far, även hon utan uppehåll virrat omkring upp och ner i otaliga trappuppgångar i höghus efter höghus. Då hon tidigare hade stått i deras kök, utskrattad och förolämpad av den främmande och tokige mannen, strax efter att fadern helt enkelt bara hade lämnat lägenheten, slogs hon av att hon inte måste stanna kvar där. Hon hade ju inte direkt lust till det. Hon brydde sig inte heller om sin mor. Modern var ju snarare en plåga än en familjemedlem, brukade Divina tänka. Den främmande mannen kunde i hennes tycke gott gärna vara en kannibal som ville stanna kvar för att dinera på modern - det hade inte gjort henne något. Det hade inte heller gjort något om han ville stanna kvar för att tvångsgifta sig med modern, för att sedan dessutom vara en usel make livet ut. Det varken störde eller rörde henne. Ju längre hon stod och stirrade på ytterdörren och funderade, desto mindre förstod hon vad hon gjorde där. Efter att ha stirrat på ytterdörren bra länge, gick hon således ut genom den, ut i porten, ut efter sin far. Boken glömde hon alldeles bort kvar inne i det illaluktande badrummet.
Hon sprang, liksom sin far, runt på måfå dit näsan pekade, utan att veta vart hon begav sig. Hon tänkte på den främmande mannen och sin mor, och hur arg hon var på dem. Hon hoppades att de skulle gifta sig, så att de kunde pina ihjäl varandra, för det förtjänade de verkligen. Till skillnad mot sin far mötte Divina knappt någon endaste levande själ medan hon sprang upp och ner i de otaliga trappuppgångarna, och hennes rännande började efter ett tag kännas oändligt tröttsamt och långtråkigt. Under de tråkigaste timmarna, medan natten föll och hon sprang omkring mellan de olika våningarna och husen, roade hon sig därför med att trycka sönder sina svettpärlor, vilka kontinuerligt trängde fram ur hennes panna. När hon därefter skulle smaka på sitt pekfinger luktade det emellertid gammalt läppstift, och plötsligt mindes hon sin livsviktiga bok, vilken hon fort skyndade sig hemåt, tillbaka till sin lilla typiska lägenhet, för att omhänderta - innan den korkade, dumma, främmande mannen förstörde den.
Två dygn efter den femte dagen i den femte månaden satt den främmande mannen fortfarande kvar bredvid Divinas moder, på hennes köksgolv. Jämrande strök han sig över sin högra överarm, där han hade fått fjorton stycken stora blåmärken på varandra. Likadant strök sig Divinas moder över sin högra kind, där hon hade fått fjorton stycken små röda märken på och bredvid varandra. Under de två dygnen i det trånga tjutande köket hade den främmande mannen gång på gång jagat upp sig och gått till attack mot Divinas moder, nypt tag i hennes ena kind och ilsket krävt att få veta var han befann sig. Han måste hem till sin rara lilla fästmö och kan under inga omständigheter som helst sitta och uppehålla sig med en valross som hon själv, förklarade han ursinnigt för Divinas moder. Efter varje gång skrattade han dock alltid till genom näsan, road över sin lustiga förolämpning, varpå modern svarade honom med ett kraftigt knytnävsslag på hans arm.
- Det här är mitt hem! upprepade hon förtvivlat de fjorton gånger han gick till attack mot henne.
Det var natt igen och den främmande mannens arm värkte så pass att han inte längre vågade riskera att ta emot ännu ett slag från den kolossala kvinnan bredvid honom. Han vågade endast, och nästan bara lite försynt, blänga på henne, den kolossala kvinnan bredvid honom. Hon blängde hätskt tillbaka. De hade avslutat sitt gnäll och sina jämranden, och det var alldeles tyst i rummet, förutom det kokande vattnets tjutande.
- Vattnet kokar, anmärkte den främmande mannen kort. Men modern låtsades inte om hans kommentar, utan fortsatte tigande sitt hätska blängande. Abrupt bröts då tystnaden av ordentligt oväsen utanför, ute i porten. Det smattrade, knackade och smällde högljutt, och någon ropade, skrek och skrattade. Den främmande mannen sträckte omedelbart på halsen och började nyfiket lyssna efter vad som försiggick. Han var så nyfiken av sig.
- Åh! utbrast han och spärrade upp ögonen. Jag är så nyfiken! Gudars skymning, jag tror jag spricker! Oj-oj-oj! Fasiken, vad det låter!
Otåligt började han att stryka sig över skägget och vrida på sig. Han kunde inte vänta med att få reda på vad det var för ett spektakel som var på gång utanför dörren, och reste sig därför hastigt upp och började att småspringa mot ytterdörren. Mödosamt försökte Divinas moder att skynda sig efter honom, men det verkade fullkomligt omöjligt för hennes ben att få henne stå upp rak. Med kraftfulla pustar och stön slängde hon sin kropp fram och tillbaka i gungning, för att liksom svinga sig upp på fötter, men allt jämt föll hon pladask bakåt vid varje försök. Hon blev röd i ansiktet av både ansträngning och ilska. Då hon insåg att hon inte kunde ta sig fram på fötter accepterade hon detta, men rullade envist över på mage och började målmedvetet istället att kräla fram, efter den främmande mannen.
På det sjunde våningsplanet, med de tusenetthundra utspridda stenkulorna och Divinas döde fader på golvet, stod ett par minuter senare en förvirrad, liten församling av människor och stirrade på varandra. Församlingen bestod av Divina, hennes moder, den främmande mannen och en hårig liten kille med en tom plastkasse. Ingen av dem förstod någonting av situationen. De bara stod stillsamt och betraktade varandra, stenkulorna, den döde fadern, lite samlat damm i hörnen, möglet i taket och sina fötter, men särskilt den döde fadern.
Divina, som hade sprungit det snabbaste hon kunde, uppför trapporna, tillbaka till sin lägenhet, hade plötsligt hejdats på den sjunde våningen, på grund av ett antal oväntade incidenter. Först snubblade hon över ett par hundra stenkulor utspridda på golvet och ramlade omkull, skrapade upp sina små knän och händer, varefter hon hörde en bekant röst, vilken jämrande ojade sig och visslade genom näsan. Då hon sedan lyfte blicken fick hon syn på honom - den främmande mannen som två dagar tidigare hade trätt in i deras lägenhet, stört hennes koncentration och fått henne att ge sig av. Han stod böjd över en man, som alldeles orörlig låg ner raklång på golvet. Strax efter hon fått syn på dessa två män fick hon även syn på något i ögonvrån, som kämpande tog sig ner för trappan. Hon upptäckte snart att det var hennes moder som, med blodet pumpandes i ansiktet, på mage hasade sig ner för trappan, ner till dem. Hon såg hemskt läskig ut, fullkomligt vred och tokig. Strax fick Divina slutligen också syn på den siste i deras lilla församling - en liten hårig kille som tryckt mot väggen, halvvägs upp i trappan, stod med en tom plastkasse i handen. Han skrattade och jublade åt hennes moder. Han dansade dessutom lite ryckigt med benen och hejade skämtsamt på henne, som om hon vore tävlande i ett lopp. Han skrattade hysteriskt, men tröttnade dock väldigt snabbt och skuttade ner till de två männen och kikade nyfiket på dem istället. Divina och hennes moder anslöt sig snart också de till den lilla skaran.
Slutligen stod de alltså samlade runt den döde. Betraktade varandra, stenkulorna, den döde fadern, lite samlat damm i hörnen, möglet i taket och sina fötter, men särskilt den döde fadern. Allt eftersom de stod där gick deras intresse däremot så småningom upp i deras egna angelägenheter; Divina började undersöka sina kladdiga, stinkande och illavärkande små händer, den lilla håriga killen gick tafatt runt och samlade ihop ett par stycken kulor i sin plastkasse, medan den främmande mannen mest mumlade för sig själv och då och då fnyste till. Då och då strök han sig även över sin högerarm och kastade en fientlig blick åt Divinas moder. Modern, högröd i ansiktet, kunde dock inget annat än att flåsa andfått.
Snart flög en timme förbi, två timmar, två och en halv, och så slutligen tre - utan att något blev sig olikt. Fladdrande flög även nattfjärilarna förbi, ibland, över deras huvuden, men de förblev ouppmärksammade - utan att något blev sig olikt.