lista på saker jag gillar:

• skräckmuseum
• berg och dalbanor
• dostojevskij
• hårdrock och garagepop
• en lugn dag i skogen
• lukten av brasa och bensin
• sjunga karaoke
• sola
• se saker växa (typ blommor)
• klättra
• hinderbanor

källarhålet

6. Ack om det bara vore av lättja som jag inte gör någonting. Vad jag då skulle högakta mig själv! Jag skulle högakta mig just därför att jag vore i stånd att vara lat; jag hade då åtminstone en positiv egenskap som jag själv vore säker på. Fråga: vilken? Svar: lättjan; och det vore ju högst angenämt att höra detta om sig. Det skulle finnas något bestämt att kalla mig för, nämligen: "Lätting!"  Det är ju en titel och en benämning, det är en karriär. Skratta inte - det är faktiskt så. Jag vore då med full rätt medlem av en framstående klubb, och mitt enda arbete skulle bestå i att oavbrutet högakta mig själv. Jag kände en herre, som hela sitt liv var stolt över att han förstod sig på viner. Han ansåg detta vara en positiv och värdefull egenskap och tvivlade aldrig på sig själv. Han dog om inte precis med ett lugnt, så i alla fall med ett triumferande samvete, och han hade fullständigt rätt. Och jag skulle ha valt ut ett yrke åt mig: jag skulle ha varit lätting och frossare, men inte en vanlig sådan, utan en som har känsla för "allt skönt och upphöjt". Vad säger ni om det? Detta har länge föresvävat mig. Detta "sköna och upphöjda" har också hängt betungande över mig i fyrtio år, men det är för att jag levat dessa fyrtio år på det sätt jag gjort. Men så skulle allt ha varit annorlunda? Jag skulle genast ha sökt ut en lämplig verksamhet åt mig, nämligen att skåla för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha hakat mig fast vid varje tillfälle för att först gjuta en tår i min pokal och sedan tömma den för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha förvandlat allting i världen till något skönt och upphöjt; i det eländigaste och mest påtagliga strunt skulle jag sökt det sköna och upphöjda. Jag skulle blivit gråtmild som en våt svamp. En viss konstnär har målat en viss tavla; genast skulle jag druckit hans skål, därför att jag älskar allt, som är "skönt och upphöjt". En författare har skrivit ett viss litterärt verk; genast skulle jag dricka denne författares skål därför att jag älskar "allt skönt och upphöjt". För detta skulle jag fordrat aktning inför min person och förföljt den som inte visade mig aktning. Jag skulle levat lugnt och dött triumferande - och detta vore ju underbart, fullkomligt underbart! Och jag skulle fått mage, jag skulle försett mig med en tredubbel haka, jag skulle fått en imponerande näsa och varje mötande skulle sett på mig och sagt: Så där skall man se ut. Det där är något verkligt positivt! Vad ni än må säga, mitt herrskap, men sådana utlåtanden är ju högst angenäma i vårt motbjudande århundrade.

källarhålet

1. Jag är en sjuk man, en elak man, en frånstötande man. Jag tror att det är en leversjukdom jag har. Förresten begriper jag inte ett dyft av min sjukdom och vet faktiskt inte riktigt ens vad det är som gör ont. Jag tar inte behandling hos läkare och har aldrig gjort det, fastän jag hyser aktning för läkarvetenskapen och doktorerna. Dessutom är jag ytterst vidskeplig, åtminstone tillräckligt för att hysa aktning för läkarvetenskapen. (Jag är bildad nog för att inte vara vidskeplig och ändå är jag det.) Nej, ser ni, det är av elakhet som jag inte vill ta någon behandling. Det där förstår ni nog inte. Nej, men ser ni, jag förstår det. Jag är naturligtvis inte i stånd att förklara för er vem det egentligen är som jag i det här fallet förargar med min elakhet; jag vet utmärkt väl att jag inte kan reta läkarna med att inte ta behandling hos dem; jag vet bättre än någon annan, att jag med allt det där bara skadar mig själv och ingen annan. Men ändå är det av elakhet som jag inte går till läkare. Det gör ont i levern, nå så låt det göra ännu värre ont.

demian

Fågeln kämpar sig ur ägget. Ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld i spillror.

titta här uppe, här flyger jag

 

(det är min flygdag idag, se här flyger jag)

rosetta

Overwhelmed as one would be, placed in my position.
Such a heavy burden now to be the One
Born to bear and bring to all the details of our ending,
To write it down for all the world to see.

But I forgot my pen
Shit the bed again ...
Typical.

Strapped down [to] my bed
Feet cold and eyes red
I'm out of my head
Am I alive? Am I dead?
Sunkist * and Sudafed
Gyroscopes and infrared
Won't help, I'm brain dead
Can't remember what they said
God damn, shit the bed

lö§§

Människor är som löss - de borrar sig ner under huden och begraver sig där. Man river och river, ända tills blodet springer fram, men aldrig blir man permanent avlusad. Bara riv och riv och riv - tills det inte finns någon hud kvar.

vicariously I live while the whole world dies

Boris har nyss lämnat mig en sammanfattning av sina åsikter. Boris är väderleksprofet. Det dåliga vädret kommer att fortsätta, säger han. Det blir flera katastrofer, mera död, mera förtvivlan. Det finns inte minsta tecken till någon förändring. Tidens kräfta förtär oss. Våra hjältar har tagit livet av sig eller tar livet av varandra. Hjälten är alltså inte Tiden utan Tidlösheten. Vi måste gå i jämn takt, i slutna led, mot dödens fängelse. Det finns ingen räddning. Vädret kommer inte att förändras.

exc. VIKTEN AV EN MENINGSFULL KOMPONENT

Vid busshållsplatsen stod en liten skara människor och väntade. En sjukligt fet gammal man med en sjukligt enorm buk satt på bänken inne i busskuren och sov med en bok uppslagen i handen. Det var just en oerhört fascinerande man, tyckte Greta. Hon undrade om han hade somnat för att han var så mätt, för han måste ju ha ätit otroligt mycket för att kunna få ett så stort midjemått, eller om han hade somnat för att boken han läste var så ointressant. Hon gick förbi honom och försökte läsa framsidan på boken, men det var svårt att kunna se något, utan att uppenbart böja sig huvudstupa ner med ansiktet under boken i hans hand. Hon tvekade en kort sekund, men böjde sig sedan för att kunna se. Det var "Drakens slott" han läste, skriven av Dave Fedding. Illustrationen på framsidan föreställde en eldsprutande drake och några sotiga ungdomar. Greta betraktade mannen en gång till, han var kanske sextio år gammal, och tyckte det var märkligt att han gillade ungdomslitteratur. Eller så gillade han den å andra sida inte, och det var därför han sov. Hon ryckte på axlarna, vände sig om och klev på bussen, som tyst hade smugit sig fram till hållplatsen.

Hellre bussen.

Int.

Liksom varje gång klockan var sju och det var dags för kaffe, kluckade änkan nu att nu är klockan sju, dags för kaffe, och sträckte sig sedan ned i sin bastanta släpväska med hjul och rotade fram en kaffetermos, vilken hon plockade upp åt sig själv och sina två färdkompanjoner - dottern och svärmodern. Klockan var sju och det var dags för kaffe. Rutinmässigt började modern, eller svärdottern, i vilket fall som helst änkan, att hälla upp kaffet riktigt galant, utan att spilla ett endaste par droppar på sin väska, vilken hon mellan sina fötter ställd balanserade deras tre provisoriska plastmuggar upp på. Väskan var röd och fin och av tweed. Dagen till ära var den dessutom fylld med gott om färdproviant och matsäck åt dem. De skulle besöka maken, fadern eller sonens, i vilket fall som helst den bortgångne familjemedlemmens grav, exakt 750 dagar - 2 år - efter hans dödsdag. [...]

måne - sista mörkret

lupus

Själsdödens dagar, dessa dagar av inre tomhet och förtvivlan, då människornas värld och den så kallade kulturen i sitt lögnaktiga och tarvliga, tomma marknadsprål grinar emot en mittibland förstörda och av bolag utsugna marker, grinar emot oss som ett kräkmedel vid varje steg, koncentrerat och drivet till det outhärdligas gräns i det egna sjuka jaget
- den som har fått smaka på så helvetiska dagar, han är ganska nöjd med sådana normala halvt-om-halvt dagar som den i dag.