Just det. Tänkte visa ord.
Det viktigaste är att överleva.
Och när jag hamnar i obalans är det som att jag snubblar, jag går helt enkelt för fort, och går på huvudet. Det smakar jord och grus och asfalten skrapar upp mina läppar och gruset fyller såren och till sist slår jag över, ramlar på rygg och gråter. Sen märker jag att det bara är skrubbsår, inget farligt, att jag bara var rädd, och reser mig upp och börjar åter om igen, ett nytt försök, på fötter.