jag släppte den fri
_______________________
men faktiskt att det var större än så. det var natt. jag gick upp för att skriva av mig alla stora tankar. jag skriver "en nattfjäril" som rubriktext, för det var en liknelse, nattfjärilen var i skrivande stund jag. men så tittar jag upp ovanför skärmen, sitter i ett mörkt rum, och ser en svart fjäril på fönstret. min man kommer upp just då (han har legat i sängen). jag säger: "titta, det är en fjäril här". "usch, döda den" svarar han. "nej, jag ska rädda den". och det gjorde jag. och det hela blev så himla fyllt av symbolik.
de stora tankarna var, att Livet, det är en plats där tiden står still. Men ändå, så har jag märkt hur mitt hjärta har växt. Kanske är det frånvaron av tidens tand. tidens tand har inte varit där och naggat och nafsat. så mitt hjärta har inte krympt, det har växt. nu har jag så mycket kärlek över. efter att jag givit mig själv mer kärlek än nånsin, älskat min man mer än nånsin nånsin. jag ser tre mörka barn från genomgångsboendet nedanför min balkong. de plockar körsbär från träden, äter dem och ser så lyckliga ut. i ett annat klimat i en annan tid, på en annan plats, samma plats. och det är _ så _ stort.
är på en annan plats. en plats där jag står med djupa tankar. men det är inte en plats för djupa tankar. det är en plats för yta. det finns mycket yta, ytan är uppfylld av folk. det är så trångt och befolkat, så himla tomt.
fjärilen, den svarta, var det som fladdrade runt i magen och hjärtat. när jag låg ner i sängen. jag gick upp. skriver det ur mitt huvud. och det faktum att mina tankar förkroppsligades. och jag FAKTISKT kunde öppna fönstret och släppa ut min svarta fjäril. det är ju bara för enkelt.