- Nå hur gick det, fick du gå med lång näsa?
- Min käre vän, anmärkte gästen med djupt eftertryck, det är bättre att gå med näsan i behåll än att vara helt utan näsa, som en drabbad markis nyss härförleden anförtrodde sin biktfader, en jesuitpater (det var väl någon specialist som hade behandlat honom). Jag var närvarande - det var ett rent nöje. "Ge mig min näsa tillbaka" sade han. Och slog sig för bröstet. "Min son", patern krumbuktade sig, "allting sker efter försynens obevekliga skickelse, och det som kan se ut som en olycka kan ibland medföra enorma och oanade fördelar. Om ett hårt öde berövat en näsan, så består er fördel i att ingen någonsin under hela ert liv kan komma och säga till er att ni står där med lång näsa." "helige fader, det är ingen tröst!" utbrast den förtvivlade mannen, "jag skulle tvärtom med största nöje stå där med lång näsa, om jag bara fick ha den kvar på dess rätta plats!" "Min son", suckade patern, "man kan inte begära att få allt på en gång, och det där betyder att sätta sig upp mot sitt öde, som inte ens nu hade svikit en; för om ni klagar och knotar, som ni gjort nu att ni med glädje skulle finna er i att vara utan näsa hela livet, då har ju redan indirekt er önskan blivit uppfylld: för i och med att ni tappat er näsa, har ni just därigenom fått stå där med lång näsa..."