Int.
Liksom varje gång klockan var sju och det var dags för kaffe, kluckade änkan nu att nu är klockan sju, dags för kaffe, och sträckte sig sedan ned i sin bastanta släpväska med hjul och rotade fram en kaffetermos, vilken hon plockade upp åt sig själv och sina två färdkompanjoner - dottern och svärmodern. Klockan var sju och det var dags för kaffe. Rutinmässigt började modern, eller svärdottern, i vilket fall som helst änkan, att hälla upp kaffet riktigt galant, utan att spilla ett endaste par droppar på sin väska, vilken hon mellan sina fötter ställd balanserade deras tre provisoriska plastmuggar upp på. Väskan var röd och fin och av tweed. Dagen till ära var den dessutom fylld med gott om färdproviant och matsäck åt dem. De skulle besöka maken, fadern eller sonens, i vilket fall som helst den bortgångne familjemedlemmens grav, exakt 750 dagar - 2 år - efter hans dödsdag. [...]