- Synd om Gud, hur då?
- Jo du vet: dom där nerverna, på dom där nerverna inne i huvet, ja, i hjärnan alltså finns dom där nerverna (fan ta dem!)... och dom har liksom små svansar och så fort dom börjar darra och röra sig ... när jag tittar på nånting med ögonen, då börjar dom darra, dom där små svansarna alltså och då ser man en bild, inte meddetsamma, men efter ett ögonblick, en sekun, och då blir det liksom ett moment, nej, inte ett moment - fan heller, nej, en bild, alltså ett föremål eller en händelse, när jag iakktar det och tänker på det sedan, det är alltså på grund av dom där svansarna, men inte alls för att jag har en själ och att jag skulle vara nåt slags Guds avbild, allt det där är bara dumheter. Det där förklarade Michail för mig igår och då vae det nånting som liksom brände till i mig. Den är storartad den där vetenskapen, Aljosja! En ny människa kommer att uppstå, det förstår jag... Men i alla fall är det synd om Gud!
- Det är ju bra att du tycker det i alla fall.
- Att det är synd om Gud? Det är kemi, förstår du, det är bara kemi! Det är ingenting att göra åt den saken, ers högvördighet, maka på er litet, här kommer kemin!