ånghäst

i ånghästparken. var där, några dar. har flytit runt, hakat på och hängt med. suttit som en gubbe i lådan och impat. levt på min egen strålglans. låtit den speglas i främlingars ansiktsuttryck.
så igår, gick jag och betalade och kämpade för att smula ner allt det där.
pulvrisera allt romantiserande av detta, romantik i destruktik.
att förstöra, förgöra och förinta det som är stringent och sant.
det är lite sorgligt det.
försöker, glutta lite på en lucka. kanske, finns det en liten flik nånstans på mig, där man kan knipa tag och dra loss. släppa ut men stanna kvar.
tårarna strilar ner på gatan och fyrans buss, men det regnar ute så det är ok.

det ljusnar

det ljusnar, och jag tjusnas.. nä. jo, lite förtjusad. men mest så är jag på en plats där händerna darrar, ögonen svider och pulsen vibrerar. tänker att jag måste åka bort o göra som alla andra ändå, trots tidigare dagar, hela året, då jag, liksom bestämt - att såhär ska jag göra!! "bara vara". slappa, softa, inte hetsa. inte prestera på min ledighet. stanna hemma. sova hur länge jag vill. sover, hur länge jag vill. får - dåligt samvete, döden varför är det så? ändå, är glad nöjd bra - glad för att jag är jag.

börjar bli proffs på att prata med människor runtom - alla! dem i vasastan - dem i perrongen. dem i luren, dem i busskuren. samtiden, gud vad är det för trams!! jag sparar mitt allt inför framtiden.

den här kan du stämpla

alltså, vilken plåga att det är så tillfredsställande att vara totalt självuppoffrande.
det är för härligt. det måste vara... någonting, med, kemi.
ännu sexigare att vara självUTPLÅNANDE.
men, allting gott.
vi får se om man kan mixtra med och lära sig behärska självkontroll.
måste påminna mig själv om detta.
(man kan egentligen påminna sig själv om vad som helst.
finns så många sanningar på detta jordklotet.
men man kan ju trösta sig själv, med att,
man har BRILJASEN ständigt i fokus!)

"gud jag var i sån extas där borta på terminalet"

vardaglig mysticism

drömde att ett barn på mitt jobb var besatt. det var natt, hon hade kramper, kräktes blod. det bara vällde ut mörkröd sörja, över hela henne, mina armar. en så himla väntad dröm, med tanke på hur veckan varit.

advarsel

hur kan jag påminna mig själv om att målet inte är målet? mulet, blir surmulen (eller är jag inte alltid det?)
har så fruktansvärt spattigt bråttom. fladdrar åt alla håll. dit, hit, plit.
jag har sådan riktning - riktig riktning. men hu, att förstå att det är det (!) som är vinsten.
är redan en vinnare. har vunnit .. allt!

då ska jag bara ta och lägga mig ner lite här då.. göra nåt vanligt och tycka det är kul, ok

annars - ett tumultkaos
glömmer - allt
vill - utforska
sitter i ett sol- och regnsken. mörkt och ljust vänder kappan efter vinden.

Levde där en kackerlacka 

i den usla världen 

som ledde till hans fall rakt ner i flugpissglaset... 

Och han trängde sig mot flugorna 

som vaknade och öste glåpord över honom, 

klagandes till överheten: 

"glaset är nu fullt till bristningsgränsen!" 

Nikifor kom då förbi, och, 

kort sagt, 

slängde hela skiten i svintråget åt svinen. 

Men kackerlackan knotar inte! 

(och det är meningen med hela fabeln)

det var en gång en liten skit..

och så blev det bättre sen..!

jorå, såatteh...

om den gången då jag hade behov av att rita en häxa som slåss mot en dansande julgran:

snart 10 år sedan

och det här

cheerful