en nattfjäril.

jag släppte den fri

_______________________
men faktiskt att det var större än så. det var natt. jag gick upp för att skriva av mig alla stora tankar. jag skriver "en nattfjäril" som rubriktext, för det var en liknelse, nattfjärilen var i skrivande stund jag. men så tittar jag upp ovanför skärmen, sitter i ett mörkt rum, och ser en svart fjäril på fönstret. min man kommer upp just då (han har legat i sängen). jag säger: "titta, det är en fjäril här". "usch, döda den" svarar han. "nej, jag ska rädda den". och det gjorde jag. och det hela blev så himla fyllt av symbolik.

de stora tankarna var, att Livet, det är en plats där tiden står still. Men ändå, så har jag märkt hur mitt hjärta har växt. Kanske är det frånvaron av tidens tand. tidens tand har inte varit där och naggat och nafsat. så mitt hjärta har inte krympt, det har växt. nu har jag så mycket kärlek över. efter att jag givit mig själv mer kärlek än nånsin, älskat min man mer än nånsin nånsin. jag ser tre mörka barn från genomgångsboendet nedanför min balkong. de plockar körsbär från träden, äter dem och ser så lyckliga ut. i ett annat klimat i en annan tid, på en annan plats, samma plats. och det är _ så _ stort.

är på en annan plats. en plats där jag står med djupa tankar. men det är inte en plats för djupa tankar. det är en plats för yta. det finns mycket yta, ytan är uppfylld av folk. det är så trångt och befolkat, så himla tomt.

fjärilen, den svarta, var det som fladdrade runt i magen och hjärtat. när jag låg ner i sängen. jag gick upp. skriver det ur mitt huvud. och det faktum att mina tankar förkroppsligades. och jag FAKTISKT kunde öppna fönstret och släppa ut min svarta fjäril. det är ju bara för enkelt.

"jag har en stark övertygelse och det är att vi själva har valt våra liv. jag tror de allra värsta liven är mest utvecklande och att uråldriga själar väljer dem av den anledningen. ju mer en själ utvecklas, desto högre når den i den andliga hierarkin. jag tror inte kackerlackor är onda människor reinkarnerade, utan snarare högre stående själar som utmanar en föreställning om sig själva. jag brukar ofta få upplevelser av olika typer av dödsögonblick från mina tidigare liv. jag kan höra en dörr stängas igen, eller ljudet av någon som lämnar ett rum. jag har blivit mördad, det är jag helt säker på. ibland kan få en känsla av att jag har saknat en person djupt när jag ser den för första gången."       - festamysamaila 2011.

     

parabola

kära lilla krumelur, jag vill inte bliva stur

parabel

this body holding me - reminds me of my own mortality

embrace this moment - remember: 

we are eternal, all this pain is an illusion



.

y = ax2 + bx + c

ok, kanhända blir det här min nya vardagsdagbok

en häxa, fru, fröken, infallsfeminist, uppviglare, det händer att jag kommer i kontakt med djävulen, och bestiarium, oftast är jag dock harmonisk, snäll, och duktig flicka. är t o m så duktig att jag har bestämt mig för att inte vara duktig. det vållar en del bekymmer. hur vet jag när det övergår lathet? är jag icke-duktig för att jag verkligen är så himla duktig, eller tänk om jag verkligen blivit lat? det kan väl aldrig hända. så jag säger upp mig! pust. nu fick jag lite vatten på min kvarn. det var för, för bekvämt. alla relationer. är jag livegen? nej! måste påminna mig själv om detta. detta var en liten introduktion till en stackars sate/cool bruds leverne 2011-06-15.

skryt

min man dammsuger lägenheten. det luktar gammalt damm. balkongdörren står på stor glänt och körsbärsträdens gröna blad tyngs ner av gröna klasar med körsbär. solen lyser på min mage och man ser hur illa fönstrena är tvättade. men det gör inget för hon som tvättade dom, hon som hade det här som sitt innan det blev vårt, hon har lämnat te och sockerbitar här. te och sockerbitar som lades i kåsor i morse. som fick vatten som kokades på öppen eld. kannan blev brun och svart och kladdig. min man knackade med eldmästarstaven på den svarta plasten för att kolla att den var intakt. då och då knackades det. en stekel flög runt som den mopsigaste kungen. med ett illa grin drog han ner dragkedjan på absiden! låg i gult och hörde en bilar rejsa på en motorväg, nä, det kan det inte ha varit. det var en humla som pollinerade pollinerade pollinerade och pollinerade nya ljusa granskott. det blev mörkt men humlan fortsatte.

lista på saker jag gillar:

• skräckmuseum
• berg och dalbanor
• dostojevskij
• hårdrock och garagepop
• en lugn dag i skogen
• lukten av brasa och bensin
• sjunga karaoke
• sola
• se saker växa (typ blommor)
• klättra
• hinderbanor

källarhålet

6. Ack om det bara vore av lättja som jag inte gör någonting. Vad jag då skulle högakta mig själv! Jag skulle högakta mig just därför att jag vore i stånd att vara lat; jag hade då åtminstone en positiv egenskap som jag själv vore säker på. Fråga: vilken? Svar: lättjan; och det vore ju högst angenämt att höra detta om sig. Det skulle finnas något bestämt att kalla mig för, nämligen: "Lätting!"  Det är ju en titel och en benämning, det är en karriär. Skratta inte - det är faktiskt så. Jag vore då med full rätt medlem av en framstående klubb, och mitt enda arbete skulle bestå i att oavbrutet högakta mig själv. Jag kände en herre, som hela sitt liv var stolt över att han förstod sig på viner. Han ansåg detta vara en positiv och värdefull egenskap och tvivlade aldrig på sig själv. Han dog om inte precis med ett lugnt, så i alla fall med ett triumferande samvete, och han hade fullständigt rätt. Och jag skulle ha valt ut ett yrke åt mig: jag skulle ha varit lätting och frossare, men inte en vanlig sådan, utan en som har känsla för "allt skönt och upphöjt". Vad säger ni om det? Detta har länge föresvävat mig. Detta "sköna och upphöjda" har också hängt betungande över mig i fyrtio år, men det är för att jag levat dessa fyrtio år på det sätt jag gjort. Men så skulle allt ha varit annorlunda? Jag skulle genast ha sökt ut en lämplig verksamhet åt mig, nämligen att skåla för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha hakat mig fast vid varje tillfälle för att först gjuta en tår i min pokal och sedan tömma den för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha förvandlat allting i världen till något skönt och upphöjt; i det eländigaste och mest påtagliga strunt skulle jag sökt det sköna och upphöjda. Jag skulle blivit gråtmild som en våt svamp. En viss konstnär har målat en viss tavla; genast skulle jag druckit hans skål, därför att jag älskar allt, som är "skönt och upphöjt". En författare har skrivit ett viss litterärt verk; genast skulle jag dricka denne författares skål därför att jag älskar "allt skönt och upphöjt". För detta skulle jag fordrat aktning inför min person och förföljt den som inte visade mig aktning. Jag skulle levat lugnt och dött triumferande - och detta vore ju underbart, fullkomligt underbart! Och jag skulle fått mage, jag skulle försett mig med en tredubbel haka, jag skulle fått en imponerande näsa och varje mötande skulle sett på mig och sagt: Så där skall man se ut. Det där är något verkligt positivt! Vad ni än må säga, mitt herrskap, men sådana utlåtanden är ju högst angenäma i vårt motbjudande århundrade.

källarhålet

1. Jag är en sjuk man, en elak man, en frånstötande man. Jag tror att det är en leversjukdom jag har. Förresten begriper jag inte ett dyft av min sjukdom och vet faktiskt inte riktigt ens vad det är som gör ont. Jag tar inte behandling hos läkare och har aldrig gjort det, fastän jag hyser aktning för läkarvetenskapen och doktorerna. Dessutom är jag ytterst vidskeplig, åtminstone tillräckligt för att hysa aktning för läkarvetenskapen. (Jag är bildad nog för att inte vara vidskeplig och ändå är jag det.) Nej, ser ni, det är av elakhet som jag inte vill ta någon behandling. Det där förstår ni nog inte. Nej, men ser ni, jag förstår det. Jag är naturligtvis inte i stånd att förklara för er vem det egentligen är som jag i det här fallet förargar med min elakhet; jag vet utmärkt väl att jag inte kan reta läkarna med att inte ta behandling hos dem; jag vet bättre än någon annan, att jag med allt det där bara skadar mig själv och ingen annan. Men ändå är det av elakhet som jag inte går till läkare. Det gör ont i levern, nå så låt det göra ännu värre ont.

demian

Fågeln kämpar sig ur ägget. Ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld i spillror.