källarhålet

6. Ack om det bara vore av lättja som jag inte gör någonting. Vad jag då skulle högakta mig själv! Jag skulle högakta mig just därför att jag vore i stånd att vara lat; jag hade då åtminstone en positiv egenskap som jag själv vore säker på. Fråga: vilken? Svar: lättjan; och det vore ju högst angenämt att höra detta om sig. Det skulle finnas något bestämt att kalla mig för, nämligen: "Lätting!"  Det är ju en titel och en benämning, det är en karriär. Skratta inte - det är faktiskt så. Jag vore då med full rätt medlem av en framstående klubb, och mitt enda arbete skulle bestå i att oavbrutet högakta mig själv. Jag kände en herre, som hela sitt liv var stolt över att han förstod sig på viner. Han ansåg detta vara en positiv och värdefull egenskap och tvivlade aldrig på sig själv. Han dog om inte precis med ett lugnt, så i alla fall med ett triumferande samvete, och han hade fullständigt rätt. Och jag skulle ha valt ut ett yrke åt mig: jag skulle ha varit lätting och frossare, men inte en vanlig sådan, utan en som har känsla för "allt skönt och upphöjt". Vad säger ni om det? Detta har länge föresvävat mig. Detta "sköna och upphöjda" har också hängt betungande över mig i fyrtio år, men det är för att jag levat dessa fyrtio år på det sätt jag gjort. Men så skulle allt ha varit annorlunda? Jag skulle genast ha sökt ut en lämplig verksamhet åt mig, nämligen att skåla för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha hakat mig fast vid varje tillfälle för att först gjuta en tår i min pokal och sedan tömma den för "allt skönt och upphöjt". Jag skulle ha förvandlat allting i världen till något skönt och upphöjt; i det eländigaste och mest påtagliga strunt skulle jag sökt det sköna och upphöjda. Jag skulle blivit gråtmild som en våt svamp. En viss konstnär har målat en viss tavla; genast skulle jag druckit hans skål, därför att jag älskar allt, som är "skönt och upphöjt". En författare har skrivit ett viss litterärt verk; genast skulle jag dricka denne författares skål därför att jag älskar "allt skönt och upphöjt". För detta skulle jag fordrat aktning inför min person och förföljt den som inte visade mig aktning. Jag skulle levat lugnt och dött triumferande - och detta vore ju underbart, fullkomligt underbart! Och jag skulle fått mage, jag skulle försett mig med en tredubbel haka, jag skulle fått en imponerande näsa och varje mötande skulle sett på mig och sagt: Så där skall man se ut. Det där är något verkligt positivt! Vad ni än må säga, mitt herrskap, men sådana utlåtanden är ju högst angenäma i vårt motbjudande århundrade.