Dativrester
dånar åskan
magen mullrar,
jag sträcker ut en hand
Dolt leende
spräcker en tand
bubblande magsyra,
av tankar i brand
jag fräser ilsket bakom leendet
dödar en man
sopar undan alla resterna
sotet glittrar litet grand
genom ljuset från fönstret
i syne, ur huse---
i sinom egen stund
svärtar ner mitt ansikte
blundar ögon
månen så dum.
dum, rund, dum och ung.
Ihåligt öra,
säg det jag vill höra:
'se men inte röra'
Du ramlar omkull
ruset, full
svärtad men glad
döv, liksom jag.
Dina knotor i en hög
som skrapats samman
luften,
jag håller andan
och tänker mig för -
å skit, vad är det jag gör?
hur drar jag mig undan
utan att springa för fort!!
Basljud och trumma
bankar en port
snusiga tänder,
darriga händer
och svinledsen blick
innanför tröjan
där värmer nästipp.
Jag går aldrig mer
ut,
vill
inget se,
stannar
hemma-blind
(som en räka)
med kinden mot din.
Stanna såhär
för jag vet ingenting
om språk,
regler, rester
och grammatik
när hösten blir äldre
vind pustar lövens morfem och
sats
melodi