Brännande känslan, av ett klot i mitt ben.
Vågiga ränder, som gräver spår i mitt lår.
Jag klipper en tejpremsa,
plåstrar om mig själv lite grand.
Klistret kittlas och värmer.
tejpen pryder benet som ett fantastiskt ornament
och jag sträcker på huvudet litet grand.
Smalbenet grönt,
jag knådar litet grand och det gör ont men är så skönt.
Min kropp stramar ihop
jag kan känna var den tar slut.
Där inne famlar Livet fram
greppar efter strån, strängar och flikar.
Något att hänga upp sin tro på.
Det klumpiga famlandet är frenetiskt och ljuvt.
Knäpper till på nerverna, vars vibrationer bär mig fram.
Jag slutar aldrig dansa till musiken i min kropp.
Och musiken i min lur, den säger:
"a child's rhyme stuck in my head;
sa att livet e ba en dröm.
spenderat så många år med frågor,
för att upptäcka att jag vetat allt all along."
Sen sjunger han om sin skugga:
"Min skugga, har ömsat skinn
jag har plockat löss igen.
Jag är nere
och gräver igenom
mina egna muskler,
för att hitta råd".
Jag har vandrat i min skugga, jag har vandrat häromkring
jag har vandrat omkring i min egna - osäkra - förvirring
Min skugga, den ömsar skinn.
Jag har plockat löss igen.
Och jag har krälat på min mage,
vill känna utsidan vridas in.
Lyssna på mitt muskelminne nu
Kontemplera över det som fastnat där.
"Känn min skugga ändras,
sträckas upp och över mig
Mjuka upp denna rustning
hoppas jag kan ta mig igenom, vägen fram
genom att kliva ut ur skuggan"
det hoppas jag också.
jag lyssnar mer:
Han fortsätter gräva
tills han känner nånting.
Inte nog, han behöver mer.
Ingenting kan mätta.
Han vill inte ha det
Han bara behöver det.
För att andas, känna,
veta att han är vid Liv.
Gnugga långt över gränsen,
detta kan göra lite ont men det är nånting du vänjer dig vid.
Knogar långt innanför gränsen,
andas, vänd dig om, och ta min hand.
Mitt huvud är så varmt,
kanske är det hårfärgen.
För det var inte hjälmen, jag tog av den och huvudet
var ändå lika värmt.
Tre busvisslingar senare på gatan
och jag sjunker under jorden.
Åker alldeles för långe på u-bahn
för jag vill inte kliva av.
Tåget vaggar mig lugn.
Musiken i min lur tar hand om mig.
Tittar på människor som tittar på människor
för att se deras tankar och bedömningar.
Tissel & tassel.
Si & Så.
Svettas under tuttarna, det blir en stor, mörk fläck.
Mina knän svettas med, smalbenen blir glansigt,
randiga,
av lacken som porlar ned.
Baksidan av låren är ett klister som en sugkopp som
suger fast och sitter kvar i sätet, jag får inte stå upp.
Stationerna är vackra med sina kakelornament.
Jag vill titta mer på varenda en, ta med varje stationsvägg hem.
Vissa stationer saknar golv,
men vad gör det- när du undrar how a toop floor could replace heaven?