den här kan du stämpla

alltså, vilken plåga att det är så tillfredsställande att vara totalt självuppoffrande.
det är för härligt. det måste vara... någonting, med, kemi.
ännu sexigare att vara självUTPLÅNANDE.
men, allting gott.
vi får se om man kan mixtra med och lära sig behärska självkontroll.
måste påminna mig själv om detta.
(man kan egentligen påminna sig själv om vad som helst.
finns så många sanningar på detta jordklotet.
men man kan ju trösta sig själv, med att,
man har BRILJASEN ständigt i fokus!)

"gud jag var i sån extas där borta på terminalet"

vardaglig mysticism

drömde att ett barn på mitt jobb var besatt. det var natt, hon hade kramper, kräktes blod. det bara vällde ut mörkröd sörja, över hela henne, mina armar. en så himla väntad dröm, med tanke på hur veckan varit.

advarsel

hur kan jag påminna mig själv om att målet inte är målet? mulet, blir surmulen (eller är jag inte alltid det?)
har så fruktansvärt spattigt bråttom. fladdrar åt alla håll. dit, hit, plit.
jag har sådan riktning - riktig riktning. men hu, att förstå att det är det (!) som är vinsten.
är redan en vinnare. har vunnit .. allt!

då ska jag bara ta och lägga mig ner lite här då.. göra nåt vanligt och tycka det är kul, ok

annars - ett tumultkaos
glömmer - allt
vill - utforska
sitter i ett sol- och regnsken. mörkt och ljust vänder kappan efter vinden.

Levde där en kackerlacka 

i den usla världen 

som ledde till hans fall rakt ner i flugpissglaset... 

Och han trängde sig mot flugorna 

som vaknade och öste glåpord över honom, 

klagandes till överheten: 

"glaset är nu fullt till bristningsgränsen!" 

Nikifor kom då förbi, och, 

kort sagt, 

slängde hela skiten i svintråget åt svinen. 

Men kackerlackan knotar inte! 

(och det är meningen med hela fabeln)

det var en gång en liten skit..

och så blev det bättre sen..!

jorå, såatteh...

om den gången då jag hade behov av att rita en häxa som slåss mot en dansande julgran:

snart 10 år sedan

och det här

cheerful

okänt

Det är bara bönder som börjar gråta mitt i skrattet,
tänkte jag, och som tystnar mitt i skrikandet. 
Aningslöst glada och med ett avgrundsstort raseri
kunde de nästan springa ur sin egen hud.

hinterher hat man gut reden (arkiv)

Inte ens ett huvud fyllt av skräck lyckas de rubba. Ett lugnt huvud i en neurotiskt trygghetssökande kropp. En kropp som knakar och stelnar, som ilar och mulnar.
Ett tungt litet skröpligt hjärta
ligger omhuldad av varmt ludd
nånstans innanför det tunna
bröstet, ovanför den stramande
och spjärnande magen...