om varandet och sår.

har ni varit med om sår i en folksamling? det är när många stressade själar står och stampar på samma plats. till den platsen kommer en glad och lugn, som säger "HEJ!" - nu blev det ett sår hos alla dom där andra. mycket vanligt att sår förekommer i alla möjliga transportsammanhang - lokaltrafik, flygplats. som den glade på en plats tänker jag med det samma: "vart kommer detta starka behov av sår från?!". de är så olyckliga och avundsjuka.
en vecka senare går jag på en bro, på årets finaste novemberdag, och tittar på solens glitter i alla träd och fönster - jag är inte lugn och utstrålar inget "HEJ!" den här gången, utan slänger nervgift på asfalten. måste skräpa ner, måste göra något olagligt, med det samma! annars blir livet tomt och meningslöst, om det bara ska vara en glad, en lugn, som går på en bro en vacker dag. fryser inte ens, trots att jag valde de tunnaste byxorna. de sårade joggar förbi i svart friskisskrud och röda nunor. men de springer inte på riktigt, de bara låtsas, det är faktiskt inte ens ett försök. när jag försöker, då blir det alltid som jag vill.

hemma i kvadraten, den kära. mannen som säger att mitt hår är råttlila, det har ingen lyster. vad menar du? frågar jag. sitter still, gör inget, för jag bör inget göra. tänker att jag ska göra, men jag lutar mig istället mot prokrastingeringens milda makter. prioriterar studiet av små djur och stoffbildandet av en eventuell novell före hygien och hälsa. vaknar upp från en dröm, där jag låg på ett smuligt och luddigt schackrutigt golv i mitt kök. jag ligger med högra armbågen under huvudet, örat ringer och tjutar så där som det gör när man bygger en vägg framför den. formar min kropp efter formen av en räka. blundar och hoppas att mina ögon inte blir till svarta pluppar. hellre är jag en blind räka. det sticker och kliar i mitt ansikte, kanske är det all kemi i håret, som ligger över mitt ansikte. men om jag öppnade ögonen skulle jag se att det bara är liten pälsängerslarv som mumsar på mitt döda ytlager av hud. fest och kalas för den som inte knotar! jag kanske sov en stund, fast på riktigt var jag nog vaken, i en timme eller så. min navel är tillgänglig, men ingen går dit för där finns inget ludd. den lilla kryper upp i hårfästet där han avslutar sitt lyckliga liv. även om färgen är dyster så har den ingrodda kemin nog av sin dödliga lyster. min radar är avstängd men ändå är den så stark.

på kvällen får jag besök av den där fjärilen som fladdrar på fönstret. jag släppte ju ut den, vad gör du här igen?! den fladdrar runt i min bröstkorg, fast det var nog där giftet, som inte gjorde mig lugn, men smakade äckligt, höjde min puls och ökade takten på fjärilens vingars slag. när jag gör mig lugn igen blåser jag med min bortgångna mormors tork. i en kvadratisk spegel skrämmer jag den svarta nattfjärilen gång på gång - i dagens ljus syns nattens svarta fladdringar utanför mitt hus.

.

Det var en pojke som bodde i en stuga som ni ser framför pojken. Se på stjärnor och snöflingor var hans hobby. En dag när han var ute och tittade på snöflingor och stjärnor såg han något grått i himlen. Då gick han in och tittade på jordgloben. Sen kom han ut igen och då såg han att det gråa såg ut precis som ett halvt land. Fast han vet inte vilket för han kan inte läsa. Det gråa var väldigt vackert tyckte pojken. Han tittade på det gråa hela kvällen.


-linn 1995








.

kommunikation bryt ner

har inte direkt någon riktning eller mening med det här. mer än att kommunikation är bra. så jag skriver
vill skriva dubbeltydigt, för dubbeltydighet, när något är såväl symboliskt som bokstavligt, alltså på en och samma gång, då är det det bästa jag vet. då blir jag så tillfreds.
men jag kan skriva om en annan typ av dubbelsidighet -
som nu, när jag rider på en våg av cynism, så faller det samman med en stor lycka och kärlek till livet.
det är så, kan ni tro't?

jag dör över allt som är förskräckligt, och då syftar jag inte på breivik och koncentrationslägrena även om jag har ägnat mycket energi, tanke och känslor på de händelserna den senaste tiden, jag har grinat och fått rysningar och blivit darrig på handen när jag tänkt på det. det är också fruktansvärt. men de fruktansvärda sakerna jag dör över, är de små sakerna. subtila mönster. kontraproduktiv idioti. när mindre vetande leder till att en tänkt god gärning spär på det onda. upplever ni också det? säg ja

jag dör också över kärlek till min livssituation. studsar på moln. tycker minsta blick, ord, minsta prilla, minsta samtal, minsta möte är det allra, allra största. känner ni också så? snälla säg ja. det är så fint. jag bara älskar, älskar, älskar. säger ja

en nattfjäril.

jag släppte den fri

_______________________
men faktiskt att det var större än så. det var natt. jag gick upp för att skriva av mig alla stora tankar. jag skriver "en nattfjäril" som rubriktext, för det var en liknelse, nattfjärilen var i skrivande stund jag. men så tittar jag upp ovanför skärmen, sitter i ett mörkt rum, och ser en svart fjäril på fönstret. min man kommer upp just då (han har legat i sängen). jag säger: "titta, det är en fjäril här". "usch, döda den" svarar han. "nej, jag ska rädda den". och det gjorde jag. och det hela blev så himla fyllt av symbolik.

de stora tankarna var, att Livet, det är en plats där tiden står still. Men ändå, så har jag märkt hur mitt hjärta har växt. Kanske är det frånvaron av tidens tand. tidens tand har inte varit där och naggat och nafsat. så mitt hjärta har inte krympt, det har växt. nu har jag så mycket kärlek över. efter att jag givit mig själv mer kärlek än nånsin, älskat min man mer än nånsin nånsin. jag ser tre mörka barn från genomgångsboendet nedanför min balkong. de plockar körsbär från träden, äter dem och ser så lyckliga ut. i ett annat klimat i en annan tid, på en annan plats, samma plats. och det är _ så _ stort.

är på en annan plats. en plats där jag står med djupa tankar. men det är inte en plats för djupa tankar. det är en plats för yta. det finns mycket yta, ytan är uppfylld av folk. det är så trångt och befolkat, så himla tomt.

fjärilen, den svarta, var det som fladdrade runt i magen och hjärtat. när jag låg ner i sängen. jag gick upp. skriver det ur mitt huvud. och det faktum att mina tankar förkroppsligades. och jag FAKTISKT kunde öppna fönstret och släppa ut min svarta fjäril. det är ju bara för enkelt.

"jag har en stark övertygelse och det är att vi själva har valt våra liv. jag tror de allra värsta liven är mest utvecklande och att uråldriga själar väljer dem av den anledningen. ju mer en själ utvecklas, desto högre når den i den andliga hierarkin. jag tror inte kackerlackor är onda människor reinkarnerade, utan snarare högre stående själar som utmanar en föreställning om sig själva. jag brukar ofta få upplevelser av olika typer av dödsögonblick från mina tidigare liv. jag kan höra en dörr stängas igen, eller ljudet av någon som lämnar ett rum. jag har blivit mördad, det är jag helt säker på. ibland kan få en känsla av att jag har saknat en person djupt när jag ser den för första gången."       - festamysamaila 2011.

     

parabola

kära lilla krumelur, jag vill inte bliva stur

parabel

this body holding me - reminds me of my own mortality

embrace this moment - remember: 

we are eternal, all this pain is an illusion



.

y = ax2 + bx + c

ok, kanhända blir det här min nya vardagsdagbok

en häxa, fru, fröken, infallsfeminist, uppviglare, det händer att jag kommer i kontakt med djävulen, och bestiarium, oftast är jag dock harmonisk, snäll, och duktig flicka. är t o m så duktig att jag har bestämt mig för att inte vara duktig. det vållar en del bekymmer. hur vet jag när det övergår lathet? är jag icke-duktig för att jag verkligen är så himla duktig, eller tänk om jag verkligen blivit lat? det kan väl aldrig hända. så jag säger upp mig! pust. nu fick jag lite vatten på min kvarn. det var för, för bekvämt. alla relationer. är jag livegen? nej! måste påminna mig själv om detta. detta var en liten introduktion till en stackars sate/cool bruds leverne 2011-06-15.

skryt

min man dammsuger lägenheten. det luktar gammalt damm. balkongdörren står på stor glänt och körsbärsträdens gröna blad tyngs ner av gröna klasar med körsbär. solen lyser på min mage och man ser hur illa fönstrena är tvättade. men det gör inget för hon som tvättade dom, hon som hade det här som sitt innan det blev vårt, hon har lämnat te och sockerbitar här. te och sockerbitar som lades i kåsor i morse. som fick vatten som kokades på öppen eld. kannan blev brun och svart och kladdig. min man knackade med eldmästarstaven på den svarta plasten för att kolla att den var intakt. då och då knackades det. en stekel flög runt som den mopsigaste kungen. med ett illa grin drog han ner dragkedjan på absiden! låg i gult och hörde en bilar rejsa på en motorväg, nä, det kan det inte ha varit. det var en humla som pollinerade pollinerade pollinerade och pollinerade nya ljusa granskott. det blev mörkt men humlan fortsatte.

lista på saker jag gillar:

• skräckmuseum
• berg och dalbanor
• dostojevskij
• hårdrock och garagepop
• en lugn dag i skogen
• lukten av brasa och bensin
• sjunga karaoke
• sola
• se saker växa (typ blommor)
• klättra
• hinderbanor