2016. 1. 27

lugn och fin
mandarin

Puss och plask
mandeltrast

brak och trång
långkalsong

Shit, mina behov
/needs

mycket vill ha mer.
Mer, mer, mer

knak, brak.
Hjärtformade blåmärken
och spökdusch i södertälje.


ritar på mina kläder


plågsam countdown. Avskyr change.
Läskig förändring, osäker space.
Ska hålla hårt i relingen, ej kasta något överbord.
Vänta, längta.
Vila, smila.

Unheeding, she steps forward, and ---

Mörker, o mörker, sönderkysst.

Gav bort den röda lilla kammen till en rumänsk rom btw. Han bad om den enträget och blev glad. Han hade inget hår själv men blev mäkta glad.

Upplever en lugn tumultleda.
Uppbrott och upprinnelse.
Satan.
Jag orkar.
Jag håller.
Jag bär.
Jag går inte sönder så lätt.

Living in harmony with dark shadows she is not ruled by them, but they are under her rule.

2015.11.25

Hittar en röd kam på marken.
Den talar till mig, säger "jag är din"
Den är kall, smutsig, blöt, men jag stannar till för att plocka den upp.
Upptäcker att den långa svarta kam som normalt sett sticker upp ur min bröstficka är borta. Nu är det tid för denna charmiga röda att bo vid mitt hjärta ett slag.
Tack änglar. Den matchar mina strumpbyxor. Liksom det bruna paraplyet skänktes mig en spöregnig dag.
Är denna vandrande person jag?
Så fint! Vilken ynnest. Wow wow
wow wow wow
Glimpses. Glimtar. Jag tror.
Jag måste buga mig mer för att aldrig igen huka huvudet eller fälla in mina ståtliga vingar.

också nångång förra året tror jag

Vad är vad? Min vad är glad. Den är som ett hölje som kramar om en mugg - bara jag vet vad jag menar, ok, här en bättre referens - idag kändes mina vader som om de täcktes av vått hushållspapper, virat runtom, som sedan fryser så att det blir hårt och griper tag. Så grep vaderna tag. Kändes bra, stadigt, tryggt, min kropp - min robocop.

Letargisk

Manodepressiv

Tappar min gnista

och famlar runt. 

Greppar alla trådar jag kommer över. Agnar ut beten åt varenda jävla håll.

Omättbar hunger framtvingad av en aptitlöshet i glömska och drömska. 

Grönska. 

Och igen - om jag bara bodde i skogen

om jag bara var snygg

om jag bara hade ett barn

varför just dessa tankar?

Somnade inte igår. Trodde jag fått omen om skador och död.

Är rädd för allt. Hur kan jag sluta? 

Vill återigen bara säga upp mitt medlemskap i detta liv. 

Finns tre olika sätt att göra detta på: 

1. Makulera’t
2. Säga upp med notice, leta runt efter nytt abonnemang
3. Uppgradera medlemskap, begära mer

Jag vet ingenting idag. 

Jag tror jag kan sluta slå min kropp och sluta kämpa

sluta slåss.

Vill krama, tjusa, älska, andas lite mer. 

från förra året

När du inte behöver skriva längre. Kanske för att du blivit vuxen. Döv, död, bedövad. Inga drömmar kvar. Fast nä, såhär kan det också vara: att du inte längre behöver existera och dokumenteras, när livets längtan efter sig själv gör sig påmind snarare än djävulens lockelser om självförverkligande, och gud är gul, han uppenbarar sig som ett sken och sticker dig i lungorna samtidigt som han värmer dig i strupen. Min brevvän skickar en bok - på ett annat språk - han kan inte läsa det, men vill veta vad som står skrivet däri. Det är inte mitt språk heller, men som av en förskickelse kan jag ju läsa ändå, för jag kan allt. Det står skrivet däri att boken är en byggnad och varje sida är ett rum. Det är på norska. Boken är gul. Författaren har läst ‘Grapefruit’ (som också är gul) och vill pussla ihop en egen liten saga. Men där finns inga riktiga frukter att skörda, bara porslinsfrukter, virkade frukter och nyligen desinficerade plastfrukter. Jag kan däremot inte läsa böcker på öppensinnat vis, de verkar alla omagiska och orealistiska nuförtiden. Jag tror att jag vet hur författaren tänker. Kanske ska jag börja läsa fantasy och science fiction ändå. Men förmodligen är väl även de dumma, naiva författarwannabes som bara försöker skriva böcker istället för att verkligen skriva dem. Den där gula boken, den är inte ens ett försök. Inte på riktigt. När jag försöker, då blir det alltid som jag vill. Och förresten, det som provocerar mig ändå mer och lite därtill, angående den gula boken, det är att han spelar i ett band. Black metal slash norsk folkloristik, det är så satans lagom coolt och mystiskt. Särskilt om man vill släppa en värdelös liten bok. Jag tänker på Märta Venrätts låt “o Du satans jävla rövhål”. Om jag tidigare blev provocerad av rika män i dyra rockar, som jag såg på stan, blir jag numerad mer provocerad av män med töjda öron. De ser ut som elaka, osympatiska, löjliga figurer. Varför upprörs jag så starkt? För i den här stan, i den här världen, är det alltid männen som vinner. Men, det är bara ett koncept och påhitt, en lek med tanke. Allra mest upprörs jag förstås av att det är en spegel. Påminner mig om mitt egna behov av dölja mig bakom en mask, en fasad, bakom en bok, dold av bokstävernas abcdefghijklmnop... Och jag döljer mig bakom rosa lila blått hår, bakom stora elaka tatueringar, bakom ilsket ansiktsuttryck och grindcore i hörlurarna. Så satans lagom cool och mystisk. Jag bygger upp muskelstyrka för att ta upp mer plats. Eftersom det alltid blir som jag vill, går jag till och med in i dörrkarmar så breda har mina axlar blivit (jämfört med förut). Jag går rakryggad, hakan upp, brösten ut och axlarna bak. Och jag försöker skriva en bok, varför blir den inte som jag vill? För det är inte ens ett försök, inte på riktigt. Är det en bok eller inte? Ingen vet vilket, ingen av er kan läsa. Analfabetismen är väl utspridd och abcdefghijklmnop ersätts inom en snar framtid troligen av ett ponmlkjihgfedcba. Det ska bli intressant att bevittna. Men jag är inte intresserad av politik, bara lite grann, ibland. Dock detta: vuxna män som ligger med barn? Är det inte politik? Byxmyndig, vad är det för ett begrepp, hur kan ingen förstå att det är satans jävla knäppt? 

Nu är jag 27 år 4 månader och 9 dagar. Jag har mognat men är mitt allra barnsligaste. Jag är barnsligt otacksam och aldrig någonsin nöjd. Mina dagdrömmar och fantasier fyller mig med längtan till äventyr, romantik och livets fulla mening. Jag kan inte acceptera mitt andetag. Jag vill bara gjutas, stöpas, fyllas med trummor, bank och bas. Jag måste slå mig blodig för att vakna. Trögflytande gröt i huvudet gör mig lite ängslig ibland, men skogens alla tallar får mig på fall. Jag fingrar alla tallar, känner barken grå och grand, snubblar ned i gropar och lyfter på stenar för att finna småkrypens land. Småkrypens land... Här i storstan påminns jag om det ibland. Nu är jag alltså 27, och min vän han ligger med en 16-åring. Jag träffar henne, ser att hon är ett barn i en barnkropp. Men hon är klok, och i hennes blick möter vi varann i samförstånd. Hon kommer att minnas denna tid tillsammans med min vän med blandad stämning, och olust i frågan - vem var denna loserguy?  

tät tätare än omistlig
djupare vitare än skärsåren i din tunga
kantvässa och fuktigt vätskesåll

so if I just exist
for the next ten minutes of this drive
that would be fine

- Bright eyes :) (Movement of a hand)

jag ska hitta en parfym.
en svart som luktar bensin.
en annan som luktar gran.

jag vaknar svajig arg - fakk maj lajf
men det e en vacker dag o bussen
går kvartstrafik så jag blir gal'
jobbet är jobbigt
allting går snett
när ska vi börja
och sen, hur mycket skada har
skett?

att stå på ett vidöppet fält
känns nästan exakt som att
bränna alla sina broar

oh no goddamn

nu går det bra
för ingenting är som det ska
vänner är bra att ha

hälsningar från Linn, 15 år:

Klockan är snart halv 05 nu och jag är knappt trött. Har skrivit en del ikväll. Tankar om dagböcker, bli vuxen, m.m. Meningen med livet. :) Och... att vara vuxen är att sluta tro på sina drömmar, eller inte ha några, kom jag fram till. Därmed inte sagt att alla blir vuxna... För det blir ju inte alla. Men de flesta sållar sig till systemet och strävar efter att nå upp till de andras förväntningar. Blir besatta av tanken på acceptans och bekräftelse. Kanske är detta bara tonårstankar men jag kan inte anpassa mig som de andra. Jag är inte de andra och det här funkar inte. Jag skulle faktiskt vilja gå i skolan för alltid, och bara lära mig allt och känna mig stolt över mina kunskaper om allt möjligt tänkbart. Det är faktiskt för mycket begärt att skicka ut mig i arbetslivet för att göra mig till en produktiv del av samhället, få mig att bli fast i systemet... Jag vill inte flytta till ett radhusområde i Västerhaninge med en försäljare som man och föda två barn till livet där de i 9 år i Grundskolan måste vara precis som alla förväntar sig och sedan bli som jag är nu. Jag vill inte skaffa en labrador jag måste gå ut med och bajsa 3 gånger om dagen. Och jag vill inte åka på chartersemester. Jag vill inte sitta och deklarera, jag vill inte välja försäkring, jag vill inte rösta i val där det ena alternativet är sämre än det andra, jag vill inte känna mig intresserad av kungahusets romanser, jag vill inte känna mig underhållen av Martin Timell en fredagskväll vid TV:n. Jag vill inte skaffa en TV. Jag vill inte ha arbetskamrater jag bara snackar om “det senaste” med. Jag vill inte betala för vatten. Jag vill inte gå upp halv 07 varje morgon för att stressa iväg till en stressig arbetsplats. Jag vill inte bli en sån som skryter om sina barn. Jag vill inte vara i 40-årskrisen och bete mig som en fjortonåring på nytt. Jag vill inte vara del av ett giftermål där vi sover i olika sängar. Jag vill inte knulla på rutin. Jag vill inte ta all skit som den är och acceptera den.