hälsningar från Linn, 15 år:

Klockan är snart halv 05 nu och jag är knappt trött. Har skrivit en del ikväll. Tankar om dagböcker, bli vuxen, m.m. Meningen med livet. :) Och... att vara vuxen är att sluta tro på sina drömmar, eller inte ha några, kom jag fram till. Därmed inte sagt att alla blir vuxna... För det blir ju inte alla. Men de flesta sållar sig till systemet och strävar efter att nå upp till de andras förväntningar. Blir besatta av tanken på acceptans och bekräftelse. Kanske är detta bara tonårstankar men jag kan inte anpassa mig som de andra. Jag är inte de andra och det här funkar inte. Jag skulle faktiskt vilja gå i skolan för alltid, och bara lära mig allt och känna mig stolt över mina kunskaper om allt möjligt tänkbart. Det är faktiskt för mycket begärt att skicka ut mig i arbetslivet för att göra mig till en produktiv del av samhället, få mig att bli fast i systemet... Jag vill inte flytta till ett radhusområde i Västerhaninge med en försäljare som man och föda två barn till livet där de i 9 år i Grundskolan måste vara precis som alla förväntar sig och sedan bli som jag är nu. Jag vill inte skaffa en labrador jag måste gå ut med och bajsa 3 gånger om dagen. Och jag vill inte åka på chartersemester. Jag vill inte sitta och deklarera, jag vill inte välja försäkring, jag vill inte rösta i val där det ena alternativet är sämre än det andra, jag vill inte känna mig intresserad av kungahusets romanser, jag vill inte känna mig underhållen av Martin Timell en fredagskväll vid TV:n. Jag vill inte skaffa en TV. Jag vill inte ha arbetskamrater jag bara snackar om “det senaste” med. Jag vill inte betala för vatten. Jag vill inte gå upp halv 07 varje morgon för att stressa iväg till en stressig arbetsplats. Jag vill inte bli en sån som skryter om sina barn. Jag vill inte vara i 40-årskrisen och bete mig som en fjortonåring på nytt. Jag vill inte vara del av ett giftermål där vi sover i olika sängar. Jag vill inte knulla på rutin. Jag vill inte ta all skit som den är och acceptera den.