25.7.14

I en extremt, oerhört och otroligt enorm, rätt ut sagt expansiv och tidsförbrytande lägenhet.

Ser du sanningen i dess salta ögonlob, så ser du att där är fullt av grumliga mysterium. Du kan se att där finns en enorm rymd vari förnuftets djupa bugning för nånting som är större äger rum. Större än alla klarheter och sanningar på denna jord. Dessa ögonlober, vars tårar vattnar våra inomsinnliga bildliga frön, blundar när vi springer förbi, blinkar på våra diskotek, stirrar för alltid in i stjärnhimlens reflektion i pölarna på våra gator, stirrar för alltid in i värken i våra axlar och stirrar för alltid in i de torra brödsmulorna på vårt köksgolv. Mycket mer än så kan det aldrig bli och har det aldrig varit. 
Betänk allt detta, nu när jag återger en sann saga för er;

I ett nordligt, mörkt och mytiskt land levde i en svunnen tid en högburen kejserska. Kejserskan var en kavat, men timid och eftertänksam, samt jäktad, men svävande paralyserad, härskarinna i detta rike. Många, långa år snubblade kejserskan fram i ensamma, trånga korridorer i sitt furstendöme. Hennes slavar, tjänare, invånare och folk ville för allt i världen nå henne. Långa fingrar på giriga händer sträcks ut genom korridorernas väggar, de famlar, greppar tag i hennes axlar ibland, trasslar till hennes hår, särskilt i nacken, där hon inte kan se. En rufsig, hård tova i nacken, de vill aldrig släppa taget. De vill veta mer, ha svar på alla sina frågor, de vill underhållas, bildas, växa. Snart tränger sig även armbågar igenom hennes väggar. Sen även deras värkande axlar. Hon börjar skymta kalla, håliga ögon på andra sidan, ansikten som aldrig slutar stirra. Allt tröttare, med ett trassligt hjärta och få öppna dörrar, men fler som går i baklås bakom henne, packar så kejserskan en dag sina koffertar, med sin prins under armen och far iväg för den långa okända vägens skull. 

Kejserskans koffertar är packade till bristningsgränsen med garner. Små, stora, trassliga nystan. De är allt hon behöver. Hon får alltid sluta reda ut, alla - dessa- problem, och ett nystan har alltid en början och ett slut. Med dessa nystan kan alla problem faktiskt redas ut. Men mer om detta sen! Prinsen reser lätt. Han har redan allt han behöver inom sig. I en tid, reser de till fots, vandrar så sakta fram den tid det tar, att denna långa krångliga väg stadigt manövrera. De ser på alla moln, fram till dagarna skymmer och skyarna gömmer sig bakom horisonten. Det är fasansfullt vad många mörka skogar ett kungapar kan besitta i ett endasta litet land. Vissa skogar måste de springa igenom, då det är för tungt att andas inne i deras mullrande tystnad. Ibland stannar de upp en stund, benen kliar, utan vanan inne är det svårt att springa så långt. Då hörs ett mummel eka mjukt genom jorden medan rötterna släpper taget och en gren växer ut. På denna gren sitter några fina fåglar. Om en ramlar ner, sitter de andra kvar, förresten har ju fågeln som ramlar ner sina magnifika vingar, vars kraftfulla slag lyfter denne upp igen. Och dess strålande vackra hålfyllda skelett är så lätt, så lätt.
I en annan tid är det kejserskan och prinsen som flyger, de lämnar sitt land så fort, på genaste studs, utomordentligt bums, de hinner inte ens vinka. Den långa okända vägen är så snäll denna gången. Den bjuder på kaffe, mjuka stolar, och särskilt snabba chaufförer. De ser inte den döda fågelns rester under en nyss utvuxen gren, men bortom flygmotorernas bedövande brus hörs knotornas skramlande. Livet sopar undan och placerar om så att allt kan börja om på nytt, medan allt det gamla fortfarande finns kvar, för ibland glömmer även en fågel bort hur man flaxar med vingarna.

I det nya landet - nu är de förresten redan framme, för vi ska skynda oss att komma till sagans kärna och mening - finns inga mörka skogar, där finns bara hetta. Det är något av det mest ofrånkomliga, och påtagliga inslagen. Här vissnar växterna och solen smolkar ner. I en annan tid, annan plats, samma tid, samma plats. 
“Mitt språk är inte mitt, i ett annat land, med huvud i brand”. Kejserskan tappar sina ord i detta nya, så egendomliga, nyskapande land. Hon kan inte tala, hon kan inte läsa. Men hon skriver på en lapp: VERÄNDERUNG "nothing ever changes, things will never be the same" VERBINDUNG
Sedan ritar hon en häst. Den blir ful, hon måste rita en ny. Den blir fin, men den har inte rätt färger. Kejserskan tar fram ett glittrigt nagellack, se, så fint du skimrar nu, min vackra häst. Hon somnar.
Kejserskan är mycket, mycket trött efter den långa okända vägen, resan, efter händernas grepp som fortfarande sitter kvar i musklerna, efter skogens dånande tystnad och skelettresternas rasslande knotande. Hon sover hela natten och hon sover hela dagen. Hon drömmer om pyttesmå bebisar som drunknar i en simbassäng, hon drömmer om att hon måste skaffa ett plåster till sin väns stora skrubbsår. En man står i en låst dörröppning, han vill inte släppa in henne, men han håller fram ett enormt plåster med sina bägge händer. När hon vaknar, sjunker hon som fast i sängen. Musklerna stelnar och släpper aldrig taget, de låter henne inte stiga upp. Med värkande axlar vrider hon i vaket tillstånd på sig, vänder sig om, från sida till sida, ligger på magen, på ryggen, sträcker armarna över huvudet och spretar med knäna åt olika håll. 
En annan dag, ligger kejserskan alldeles ut vid kanten av sängen så att knät kan falla ner och ryggen sträckas ut. Hon tittar in i väggen och ser två hårstrån, som blivit inmålade, fast, under den vita väggfärgen. “Vems hår kan det vara?” Hon tror att hon vet. Pillar på lite smuts på väggen och en färgflaga faller loss, där under är väggen målad i en stark turkos.
I ett annat land, skrapade kejserskan och prinsen bort tapeter, det var också i sovrummet, genom vitt, turkost, sedan rosa blommigt och underst - där hade någon skrivit med blyerts: “tapet”. Detta skrapande var en resa genom tiden men inte rum, för rummet är detsamma, oavsett vilken tid, eller vem som bor där, fast det var inte sant, för däremellan kommer rörelse som blir till energi, som förändrar allt utan att nånting någonsin försvinner.

11.7.14

tejp och musik

Brännande känslan, av ett klot i mitt ben.
Vågiga ränder, som gräver spår i mitt lår.
Jag klipper en tejpremsa,
plåstrar om mig själv lite grand.
Klistret kittlas och värmer.
tejpen pryder benet som ett fantastiskt ornament
och jag sträcker på huvudet litet grand.
Smalbenet grönt,
jag knådar litet grand och det gör ont men är så skönt.
Min kropp stramar ihop
jag kan känna var den tar slut.
Där inne famlar Livet fram
greppar efter strån, strängar och flikar.
Något att hänga upp sin tro på.
Det klumpiga famlandet är frenetiskt och ljuvt.
Knäpper till på nerverna, vars vibrationer bär mig fram.
Jag slutar aldrig dansa till musiken i min kropp.
Och musiken i min lur, den säger:
"a child's rhyme stuck in my head;
sa att livet e ba en dröm.
spenderat så många år med frågor,
för att upptäcka att jag vetat allt all along."
Sen sjunger han om sin skugga:
"Min skugga, har ömsat skinn
jag har plockat löss igen.
Jag är nere
och gräver igenom
mina egna muskler,
för att hitta råd".
Jag har vandrat i min skugga, jag har vandrat häromkring
jag har vandrat omkring i min egna - osäkra - förvirring

Min skugga, den ömsar skinn.
Jag har plockat löss igen.

Och jag har krälat på min mage,
vill känna utsidan vridas in.
Lyssna på mitt muskelminne nu
Kontemplera över det som fastnat där.
"Känn min skugga ändras,
sträckas upp och över mig
Mjuka upp denna rustning
hoppas jag kan ta mig igenom, vägen fram
genom att kliva ut ur skuggan"
det hoppas jag också.

jag lyssnar mer:
Han fortsätter gräva
tills han känner nånting.
Inte nog, han behöver mer.
Ingenting kan mätta.
Han vill inte ha det
Han bara behöver det.
För att andas, känna,
veta att han är vid Liv.
Gnugga långt över gränsen,
detta kan göra lite ont men det är nånting du vänjer dig vid.
Knogar långt innanför gränsen,
andas, vänd dig om, och ta min hand.

Mitt huvud är så varmt,
kanske är det hårfärgen.
För det var inte hjälmen, jag tog av den och huvudet
var ändå lika värmt.

Tre busvisslingar senare på gatan
och jag sjunker under jorden.
Åker alldeles för långe på u-bahn
för jag vill inte kliva av.
Tåget vaggar mig lugn.
Musiken i min lur tar hand om mig.
Tittar på människor som tittar på människor
för att se deras tankar och bedömningar.
Tissel & tassel.
Si & Så.

Svettas under tuttarna, det blir en stor, mörk fläck.
Mina knän svettas med, smalbenen blir glansigt,
randiga,
av lacken som porlar ned.
Baksidan av låren är ett klister som en sugkopp som
suger fast och sitter kvar i sätet, jag får inte stå upp.
Stationerna är vackra med sina kakelornament.
Jag vill titta mer på varenda en, ta med varje stationsvägg hem.
Vissa stationer saknar golv,
men vad gör det- när du undrar how a toop floor could replace heaven?